Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Kultur

Vogue-legenden Grace Coddington om sina 50 år vid catwalken

Grace Coddington är inte bara inflytelserik som moderedaktör utan också som stilförebild. Vardagsuniformen består av svart tröja och svarta byxor från Céline samt ett par vita sneakers.
Grace Coddington är inte bara inflytelserik som moderedaktör utan också som stilförebild. Vardagsuniformen består av svart tröja och svarta byxor från Céline samt ett par vita sneakers. Foto: Eva Tedesjö

I 50 år har Grace Coddingtons bildskapelser i Vogue utmanat och utvecklat idén om vad modefotografi kan vara. Susanna Strömquist träffar en ikon på Sverigebesök.

En levande legend. En kreativ kraft och självklar auktoritet. Moderedaktören Grace Coddington är en aktad huvudrollsinnehavare på den internationella modescenen. Ingen visning börjar utan att hon har bänkat sig på front row och slagit upp skissboken, ofta sida vid sida med parhästen på Vogue, chefredaktören Anna Wintour.

Båda är kända för sina perfekta pokeransikten. Inte en min avslöjar om kollektionen är till belåtenhet. Men där slutar likheterna.

Medan den maktfullkomliga isstoden Anna Wintour gömmer sig bakom stora svarta solglasögon, en perfekt bob och höga, vassa klackar framstår Grace Coddington som hennes direkta motpol med stort rött yvigt hår och en bekväm uniform av enkel svart tröja, svarta byxor och vita sneakers.

Coddington är känd för att sky all form av uppmärksamhet. Men sedan hon på Anna Wintours enträgna begäran 2009 motvilligt deltog i dokumentärfilmen ”The September issue”, och mer eller mindre stal rampljuset från chefredaktören, har hon fått vänja sig vid att vara en efterfrågad, offentlig person.

– Jag var väldigt motsträvig först, ville inte alls bli filmad dygnet runt. Men nu är jag jätteglad att jag var med. Filmen gav mig ett namn och ett ansikte och har öppnat massor av nya dörrar för mig, säger hon.

Vi träffas på Fotografiska i Stockholm där hon är på plats för att inviga en utställning med Patrick Demarchelier. En av världens ledande modefotografer som hon har samarbetet med sedan tidigt 70-tal.

– Jag älskar att arbeta med honom. Han är alltid positiv och får alla i teamet att känna sig bekväma. Han sätter ett fantastiskt ljus och levererar alltid bra bilder. Dessutom är han en av få fotografer som fortfarande är öppen för att diskutera upplägg och idéer före plåtningen, vilket har blivit allt ovanligare i dag när allt är så tidspressat, säger hon.

Grace Coddington har en viss erfarenhet av fotografer. Hon har arbetat med de flesta toppnamnen i närmare sextio år, som Cecil Beaton, Irving Penn, David Bailey, Helmut Newton, Bruce Weber, Annie Leibovitz och David Sims. Först framför kameran som firad modell i Londons swinging sixties, sedan som tongivande moderedaktör för ett par av världens ledande Voguetitlar.

Hon växte upp i utkanten av Wales, i ett litet hotell som hennes föräldrar drev. När hon var arton år, 1959, vann hon Vogues modelltävling och tog sitt pick och pack och flyttade till London. Blev stjärnfrisören Vidal Sassoons musa, gifte sig med hippa restaurangägaren Michael Chow och levde ett liv i sus och dus. Redan efter ett halvår lämnade hon dock kändisäktenskapet för ett mer bohemiskt liv i Paris.

Karriären som toppmodell tog ett abrupt slut när ena ögonlocket slets av i en bilolycka. Efter ett par år av plastikkirurgi lyckades hon göra comeback, men 1968, vid 27 års ålder insåg hon att det var dags att pensionera sig. Hon var känd för att styra upp looken på modeplåtningarna redan som modell och fick sitt första jobb som moderedaktör på brittiska Vogue genom rekommendationer.

Foto:
Foto: Eva Tedesjö

Nästan tjugo år senare gick den legendariska chefredaktören Beatrix Miller, som anställt Coddington, i pension. Hon ersattes av en ung, karriärsugen Anna Wintour som ställde högre krav på modeteamets produktivitet, och la sig i på detaljnivå. Grace Coddington misstyckte och bestämde sig för att lämna skeppet. Hon antog utmaningen att bli design director för hetare än hetaste designern Calvin Klein i New York, dit hon lockades inte bara av jobbet utan också av hårstylisten och pojkvännen Didier Malige. De bor fortfarande tillsammans på Manhattan.

När Anna Wintour ett år senare klättrat vidare på karriärstegen till posten som chefredaktör för amerikanska Vogue hade Coddington redan hunnit tröttna på livet som designer och var angelägen om att återvända till tidningsvärlden. Hon kröp till korset och kontaktade sin före detta chef. Anna Wintour lär ha blivit överlycklig över chansen att få arbeta med Grace Coddington igen. De två började samma dag 1988 på Vogue US, en av världens mest inflytelserika modetidningar, och har varit ett oöverträffat powerpar sedan dess.

Ett oslagbart team med makten att styra över designer, fotografer och modeller – och att influera trender. Även om du aldrig har hört talas om Grace Coddington tidigare är det högst troligt att din garderob har påverkats av hennes öga för vad som kommer härnäst. Det Grace Coddington väljer att visa i sina modereportage ger garanterat ringar på vattnet. Hon slår dock själv ifrån sig all tanke på makt och inflytande.

– Det är visserligen jag som har haft titeln creative director för Vogue, men det är i själva verket alltid Anna Wintour som har haft den rollen. Idéerna kommer från henne. Det är hon som bestämmer och har makten, inte jag, säger hon.

Foto: Eva Tedesjö
Foto: Eva Tedesjö

Grace Coddington klär inte gärna kändisar och har ingen lust alls att diskutera vare sig skådespelare, presidentfruar eller Instagramstjärnor. Det är uppenbart att det är den kreativa processen, att skapa berättande modebilder för tidningens uppslag som är hennes drivkraft. Inte vilken klänning som hamnar på vilken röd matta.

– Jag är lite old school på det sättet och har alltid föredragit att arbeta med modeller framför kändisar. Särskilt den gamla sortens modeller, som arbetade hårt för att skapa en bild tillsammans med resten av teamet. Som Linda Evangelista, Christy Turlington och Naomi Campbell. Den typen av modeller existerar inte längre. I dag handlar allt så mycket om kändisar som bara är där för sin egen skull, inte för bildens, säger hon.

För ett år sedan valde Grace Coddington att dra ner på takten. Efter närmare trettio år som creative director bytte hon titel till creative director at large.

– Det betyder i princip att jag numera arbetar som frilans. Det känns skönt att ha mer tid för annat, samtidigt som jag saknar den dagliga gemenskapen på redaktionen. De blev som min familj, jag såg mer av dem än min egen sambo genom åren, säger hon.

I stället för de runt tjugo till fyrtio modeplåtningar om året hon gjorde för Vogue är hon nu kontrakterad att göra fyra. Däribland den traditionsenliga arkivplåtningen för majnumret som är kopplad till årets stora modeutställning på Metropolitan Museum i New York.

– Det har alltid varit ett av mina favorituppdrag. I år är det Rei Kawakubo som är temat för utställningen. Det kommer att bli fantastiskt. Hon är brilliant, en av mina absoluta favoritmodeskapare. Jag kommer aldrig att glömma hennes helvita kollektion Broken Brides. Den var så oerhört poetisk och vacker, jag grät till och med på visningen, säger hon.

Plåtningen gjorde hon dagen innan hon satte sig på planet till Stockholm.

– Vi tog med oss arkivplaggen ut på gatan i New York med hjälp av museipersonal i vita handskar. De var väldigt nervösa! Modellen är, mot min instinkt, en kändis men jag kan inte berätta vem det är. Det var Annas idé. Jag sa nej först. Jag är inte så mycket av en ja-sägare … Men Anna hade rätt. Kombinationen är riktigt konstig, så fel att det blev rätt, och bilderna är fantastiska.

Hon gör en kort paus och tillägger, med uppenbar glädje och uppriktig lättnad, att hon just före vår intervju fick ett mejl från Anna Wintour som meddelade att hon sett bilderna – och att hon gillar dem.

Jag är lite old school och har alltid föredragit att arbeta med modeller framför kändisar. Särskilt den gamla sortens modeller, som arbetade hårt för att skapa en bild tillsammans med resten av teamet.

Det viktiga godkännandet från chefen! Jag känner mig plötsligt som om jag är med i en scen i ”The September issue”. Där Grace Coddington framstår som kreativitetens och modemagins väktare, medan Anna Wintour pushar för det bärbara, kommersiella. Två järnviljor i frontalkrock. Anna som redigerar bort drömska fantasibilder, Grace som passionerat vakar över sina sidor tills de skickas i väg till tryckeriet.

– Jag tycker om att berätta en historia, jag är en obotlig romantiker och jag gillar den mjukare sidan av mode, mer grunge än glitz och glamour, säger Grace Coddington.

Det blir uppenbart när man bläddrar igenom de två fullmatade praktverken ”Grace: Thirty years of fashion at Vogue” och ”Grace Coddington: The American Vogue years” där hon valt ut några hundra av sina favoritbilder genom åren. Vackra, filmiska, romantiska, sagolika bilder. Berättande modereportage, ofta stora produktioner där det händer mycket i bilderna med en salig blandning av modeller, statister, barn och djur i oväntade miljöer.

Livet som toppredaktör på Vogue har uppenbarligen inneburit att hon ständigt varit på resande fot. Många av bilderna är fotograferade på exotiska platser. Men inte i Sverige?

– Nej, det är konstigt. Jag har varit i jordens alla hörn, men det här är första gången jag är i Sverige. Det har nog delvis med klimatet att göra. I modevärlden är allting förskjutet ett halvår. Badkläderna plåtas mitt i vintern, så det är mer praktiskt att åka till varmare breddgrader, säger hon.

Hon pekar ut några av sina absoluta favoritreportage i böckerna. Ett av dem är inspirerat av filmen ”Pianot” med böljade krinolinkjolar på en exotisk strand. Ett annat bygger på ”Alice i Underlandet”, befolkat av hela modeeliten, från Karl Lagerfeld till Tom Ford och Viktor & Rolf och med supermodellen Natalia Vodianova i huvudrollen.

Foto: IBL
Grace Coddington som modell 1965. Foto: IBL

Det här med att titta i backspegeln är annars egentligen inte något Grace Coddington verkar gå i gång på. Som en sann modevisionär pratar hon mycket hellre om sina senaste och kommande projekt. Om den tecknade filmen ”Catwalk cats” hon har i görningen, med några av sina högt skattade katter i huvudrollen. Ett bokprojekt hon är mitt uppe i med skisser av Marc Jacobs samtliga kollektioner genom åren. Filmatiseringen av hennes memoarer ”Grace, a memoir”. Eller förväntningar på kommande visningar.

Efter alla dessa år blir hon fortfarande exalterad av riktigt bra visningar. När modeveckan i Paris drar i gång nästa vecka ser hon särskilt fram emot tre av sina nuvarande favoriter. Céline med designern Phoebe Philo, Alexander McQueen med designern Sarah Burton och Louis Vuitton med Nicolas Ghesquière.

–  Sarah Burton är en mästare på det romantiska, hon kan konsten att ta med mig på en resa, säger hon.

Som en av världens främsta moderedaktörer de senaste femtio åren har hon en del att jämföra med. Hon har sett tusentals visningar från första parkett. Umgåtts med stjärnor som för länge sedan slocknat och varit med om ett antal historiska paradigmskiften i modevärlden.

Hon skrattar roat åt min förskräckta reaktion på svaret på frågan om hur hon förvarar alla anteckningsböcker jag sett henne fylla med skisser från catwalken år ut och år in. Jag ser framför mig en guldgruva av ögonvittnesdokument från 1960-talet till i dag. Men det visar sig att hon helt osentimentalt slängt skissböckerna efter hand.

– Det är bara ruffa skisser, de betyder inte något för någon annan. Jag tecknar väldigt snabb, ofta varenda look på hela visningen. Men det är bara minnesnoteringar som hjälper mig att planera kommande säsongs modeplåtningar, säger hon.

Jag hade ändå tyckt att det varit obeskrivligt intressant att se ett halvt sekel av modevisningar tolkade av hennes legendariska hand, som komplement till dagens digitala bildflöde. Catwalkskissandet är en metod att analysera trender som ser ut att gå förlorad den dagen Grace Coddington lägger ner pennan.

Grace ­Coddington
  • Född: 1941, i Wales.
  • Bor i dag: På Manhattan och i Hamptons.
  • Familj: Sambon Didier Malige, hårstylist, samt två katter.
  • Aktuell: Med introduktionstext till utställningen ”Patrick Demarchelier, Lumière” på Fotografiska i Stockholm (t o m 14/5), där hon även stylat ett antal av bilderna. Samt med en ny boxutgåva av fotoböckerna ”Grace: Thirty years of fashion at Vogue” och ”Grace Coddington: The American Vogue years” (Phaidon).
Tre visningar hon aldrig glömmer
  1. Yves Saint Laurents visningar på 70-talet var otroligt emotionella, som ”Ballet russes” 1976. De byggde upp så mycket känslor, allt var dramatiskt och extremt. Kläderna bara fortsatte att komma – det var helt överväldigande, jag till och med svimmade på ett par av visningarna.
  2. John Galliano har gjort många underbara visningar. Jag minns särskilt en på 1990-talet, innan han började på Dior. Han hade inga pengar men blev stöttad av en extravagant gammal societetsdam. Hon ägde en obebodd våning i Paris där han gjorde en visning. Det var bara ett fåtal plagg, kanske femton. Det var helt utsökt, en fantastisk upplevelse.
  3. Jag har alltid varit en stor beundrare av Marc Jacobs. Hans allra sista visning för Louis Vuitton i Paris 2013 var otroligt stark. Nyheten om att han skulle sluta läckte ut två minuter innan den började. Det kändes väldigt sorgligt och det var en helt enastående visning – i svart.
Om mötet.

Text: Susanna Strömquist

Om intervjun: Grace Coddington är sig nästan kusligt lik från filmen ”The September issue”. Jordnära och lite reserverad, men full av värme.

Foto: Eva Tedesjö

Om fotograferingen: Grace Coddington rör sig vant framför fotoblixtarna. Hon är vänlig, lågmäld och fnissar ofta.