Följderna av terrorattacken den 11 september syns än i dag på många håll. På det psykologiska planet har det amerikanska imperiet skapat en ny fiende: den islamiska terrorismen. Dess anhängare är onda, hotet de utövar globalt, och av det skälet har de bombats varhelst det varit nödvändigt.
USA:s ledare vill bli bedömda på grundval av vilka fiender de valt, inte efter det verkliga världsläget. Och än mindre på basis av de konkreta resultat som hittills uppnåtts i kriget mot terrorismen.
På det politiska planet bestämde sig USA för att utnyttja tragedin och rita om världskartan. Nu täcker landets militärbaser alla världens kontinenter. Den största ligger i ett av de minsta länderna: Qatar vid Persiska viken.
FN har 189 medlemsstater. USA är militärt närvarande i 120 länder. Och inrikespolitiskt har Bush-administrationen lyckats uppamma omfattande befogenheter när det gäller att tygla meningsmotståndare, eller att efter behag häkta och deportera misstänkta. Enbart på västkusten arresterades över tusen sydasiatiska gästarbetare för att deporteras till sina ursprungsländer. Och detta utan att några protester hördes i tongivande medier.
Hur ser då krigets balansräkning ut så här ett år efteråt? Med stöd av samma pakistanier som skapade talibanregimen störtades denna utan allvarligare strider, och ändå dödades ungefär tre tusen oskyldiga afghanska män, kvinnor och barn av bomberna. För västvärlden var dessa liv inte ens hälften så mycket värda som de som dog i New York och i Washington. Det kommer inte att resas några minnesmärken över oskyldiga offer i Kabul. Tortyren och behandlingen av krigsfångar har lämnat många liberala anhängare av "det humanitära kriget" oberörda.
Trots detta har det huvudsakliga målet - att tillfångata Usama bin Ladin och hans medbrottslingar "döda eller levande" och fysiskt tillintetgöra al-Qaida - ännu inte uppnåtts. Den 16 juni i år citerade The New York Times tjänstemän inom CIA och FBI: "pågående hemligstämplade utredningar om hotet från al-Qaida utförda av FBI och CIA har dragit slutsatsen att kriget i Afghanistan misslyckades med att minska hotet mot USA. I stället kan kriget ha försvårat kontraterroristiska åtgärder genom att sprida potentiella angripare över ett större geografiskt område."
Inte heller har den imperialistiska ockupationen av Afghanistan lett till stabilitet, fred eller välstånd i regionen. Det är betecknande för det afghanska styret att den USA-understödda ledaren Hamid Karzai ville ha och fick en livvakt bestående av enbart amerikanska soldater: han skulle inte känna sig trygg vaktad av afghaner. Bristen på förtroende är ömsesidig.
De fraktioner av Norra alliansen som regerar utanför Kabul gillar inte Karzai och skulle omedelbart göra sig av med honom om de slapp frukta vedergällande bombräder. För att bevara denna regim måste USA upprätthålla permanent militär närvaro. Med andra ord är demokrati, mänskliga och sociala rättigheter lika avlägsna som någonsin förut.
Det "större geografiska område" som CIA och FBI nämner inbegriper grannlandet Pakistan. Washingtons närmaste allierade är landets senaste militärdiktator.
Det första kriget i Afghanistan (1979-89) fordrade en pakistansk general som var beredd att spela ut islamismens kort. Zia ul-Haq böjde sig för kravet, med talibanrörelsen som resultat. Denna gång fordrades en sekulariserad general som kunde hjälpa till att förgöra talibanerna. In trädde general Musharraf (eller Busharaff som de lokala lustigkurrarna kallar honom): en man som förvandlat den pakistanska armén till landets viktigaste parti, ansvarigt enbart inför sig självt och Pentagon.
Den pakistanska armén är, liksom regionens hegemoni Indien, stolta kärnvapenägare. De äger dessutom förmågan att använda dem. En eventuell kärnvapenstrid om Kashmir skrämmer resten av världen, men inte generalerna i Indien och Pakistan. Strategerna i New Delhi är redo att acceptera Washingtons diktat på det globala planet om de själva tillåts härma Imperiet lokalt. Hittills har de förvägrats detta och närvaron av amerikanska soldater och piloter i Pakistan fungerar som en säkerhetsbuffert. Men hur länge?
Om "Kriget mot terrorismen" destabiliserat Sydasien så har det i än högre grad stärkt Israel. Hade USA menat allvar med sin ofta uttalade önskan att stoppa flödet av rekryter till organisationer som al-Qaida då hade det valt en annan politik. Ariel Sharon har fått stöd av Bush, Cheney och Rumsfeld i sitt försök att utplåna palestiniernas politiska identitet, något som den regimkritiske israeliske historikern Baruch Kimmerling, kallar inte ett folkmord (genocide) men väl ett mord på ett folks politiska gemenskap (politicide).
Den amerikanska senaten och representanthuset har delat ut ett carte blanche till Israel, vilket saknar motsvarighet i senare historia. Resultatet är uppseendeväckande.
Sedan september 2001 har över 100.000 palestinska flyktingar flytt till Jordanien. Sharon försöker inte ens dölja att hans mål är en stor etnisk resning ("förflyttning") av palestinierna från Västbanken. Gaza kommer att förvandlas till något som motsvarar ett modernt indianreservat.
Detta görs med hjälp av direkt fysiskt våld och genom att göra det dagliga livet outhärdligt för palestinierna på de ockuperade områdena. Även om dessa planer lyckas är det ett sjukt skämt att hävda att detta skulle vara till någon gagn i kampen mot terrorismen.
De brutala bestraffningar som palestinierna åsamkas för att de vägrar acceptera Israels överhöghet kan varje dag i hela arabvärlden beskådas via satellitkanalen al-Jazira. Till nu har araberna sett på och lidit i tysthet, men denna passivitet är bedräglig. I alla huvudstäder finns en gryende ilska och orostecken. Omfattande demonstrationer har förekommit i Saudiarabien och Egypten. Hela regionen kan brista om "kriget mot terrorismen" förlängs till Irak.
Detta krig har inte stöd någonstans i arabvärlden. Och nästan hela världen anser att det inte kommer att få någon avskräckande effekt, utan tvärtom riskerar att frammana ett massivt stöd för terrorgrupper. Till och med Kuwait har uttryckt en djup oro och hävdat att ett krig under rådande omständigheter vore ett tecken på politisk oförmåga. Anledningen till detta är enkel. Palestiniernas lidanden uppfattas inte enbart som ett verk av Israel. Många arabiska intellektuella ser Israel som den bibliska åsnan som fått låna ut sina käkar till en amerikansk Simson i syfte att förgöra de verkliga och föreställda fienderna till imperiet. Detta är också den folkliga uppfattningen i området.
Om en tredje front öppnas i det ändlösa kriget skulle det kunna få långt mer allvarliga konsekvenser än tricksandet i Afghanistan, som redan destabiliserat läget i Sydasien och Saudiarabien. Följderna av att invadera ett oljerikt arabland i syfte att skapa en marionettregim är inte kvantifierbara.
Den närmaste tiden efter den 11 september fick USA allmänt stöd från stater och regeringar för sitt krig mot Afghanistan. Denna enighet, som redan fått sina törnar av oenigheten i Palestinafrågan, är allvarligt ifrågasatt nu när tiden för ett krig mot Irak närmar sig. Till skillnad från i fallen med Bosnien, Kosovo och Afghanistan är västvärlden splittrad. Förutom Blair och Berlusconi är ingen europeisk ledare entusiastisk. Schröder, Chirac och de skandinaviska ledarna har här talat klarspråk.
Det är osannolikt att de försöker hindra USA, men de kommer inte heller att förhindra framväxten av en bred antikrigsrörelse. Den allmänna opinionen i Tyskland motsätter sig kriget starkt. Till och med i Blairs hemland är majoriteten av befolkningen mot kriget.
En lång lista av i sammanhanget oväntade personer har tagit avstånd från kriget på ett sätt som är både nedlåtande och missmodigt. Dit hör både pensionerade och alltjämt fortfarande tjänstgörande generaler, den nye ärkebiskopen av Canterbury ej att förglömma. Det ter sig osannolikt att han i likhet med sina föregångare kommer att ge bombplanen sin välsignelse. Och han kommer inte att stå ensam. Den vitt spridda tidningen Daily Mirror har fört en regelbunden kampanj mot ett stöd av Washingtons äventyr. Och hittills har utgivaren lyckats ignorera de upprörda telefonsamtalen från Downing Street och försvarsministern.
Också i USA vacklar opinionen i denna fråga. Marinkårsgeneralen Anthony Zinni - tidigare chef för USA:s centralstab - har höjt fingret och varnat för ett alltför enspårigt tänkande. Han upprörs av den naiva patriotismen hos många kongressledamöter och varnar: "Det finns kongressmän som i dag stöder tanken på genomdrivandet av en Iraqi Liberation Act, en proklamation för Iraks frigörelse, och som tror att det räcker med att låta några Rolexbärande kostymsnubbar från London dra upp linjerna för expeditionen. Som om det räckte med att utrusta tusen soldater med AK 47 till ett värde av 97 miljoner dollar och sedan landsätta dem i Irak. Vad skulle resultatet bli? Sannolikt ett nytt Grisbukten."
Icke desto mindre visar opinionsundersökningar i USA att 60 procent av befolkningen stöder ett krig. Men siffran sjunker till 36 procent inför scenariot att USA skall fixa saken på egen hand. I detta avseende är Blairs roll som förkläde knappast oviktig. Naturligtvis skulle demokraterna kunna fördröja ett anfall genom att insistera på en godkännande omröstning i kongressen. I vilket fall kommer de att gå dit opinionsundersökningarna pekar. Gav de upp sin högljudda, partiöverskridande patriotism skulle de kunna bilda front med frifräsande republikaner som Armey och Lugar, vilka redan har uttryckt sitt tvivel på en attack mot Irak.
En annan faktor som skulle kunna stoppa kriget vore ett plötsligt börsfall på Wall Street, i stället för dagens gradvisa nedgång. Sedan finns alltid möjligheten att FN-inspektörerna åter skulle släppas in i Bagdad, komplett utrustade med sovvagnar för CIA. Men innan detta kan ske måste USA ta tillbaka anklagelserna beträffande Iraks delaktighet i terrorangreppen den 11 september, vilket knappast är troligt.
Den avgörande frågan är varför den nuvarande regimen i USA är så besluten att utkämpa detta krig. Här skall man hålla tre saker i minne. Den första handlar om att Irak, som rik oljeproducent, fortfarande står utanför USA:s kontroll. Den andra gäller storleken på landets armé - det är numera den enda styrkan i regionen som kan hota Israel. En tredje anledning rör inrikespolitiken.
För USA:s republikaner är det viktigt för framtidens partitaktik att få de prosionistiska judarna att överge det demokratiska partiet. De kristna fundamentalisterna i det republikanska partiet gör ingen hemlighet av sitt orubbliga stöd för varje israeliskt illdåd. Gamla testamentet deklarerar att Sions land tillhör judarna. Under månaderna framöver kommer två processer att dominera: förberedelserna för kriget mot Irak och nedgången i ekonomin.
Samspelet mellan dessa två kommer att bestämma den globala konjunkturen de kommande åren. Den stortänkande presidenten och hans hårdhänta rådgivare tycks ha avvikit beslutsamt från Clintons ekvation. Den gick ut på amerikansk överhöghet plus stöd till landets allierade plus bestående avregleringar, vilket tillsammans skulle skapa ett globalt styresskick draperat i en retorik om "den tredje vägen".
Denna politik har nu kastats i soptunnan. Bortser man ifrån den moraliska frågan om huruvida ett orättfärdigt krig plötsligt kan bli rättfärdigt bara FN:s säkerhetsråd ställer sig bakom, så verkar det hur som helst fullt möjligt för USA att säkra säkerhetsrådets stöd. För att få dem att lägga ned sina röster skulle det räcka med några "mutor" åt fransmännen och några eftergifter i Taiwanfrågan åt Kina.
Men det är helt klart att vicepresident Cheney och försvarsminister Rumsfeld ser båda dessa metoder som motbjudande. De vet mycket väl att angloamerikanska bombräder mot Irak under de senaste femton åren har kringgått säkerhetsrådet ostraffat. De är ledarna för världens enda imperium och de kommer att bete sig därefter.
Det finns Bushideologer i medierna som jämför Washington med antikens Rom. Det är en fantasi man kan överse med, men de bör komma ihåg, för det första att romarna aldrig förväntade sig att bli älskade, och för det andra att också Rom skulle komma att falla. För egen del föredrar jag Goethes devis: "Världen rör sig framåt enbart på grund av dem som motsätter sig den."