Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Kultur & Nöje

Whitneybiennalen – en generös djupdykning i en orolig tid

När Whitneybiennalens kuratorer gav sig ut för att leta konst fann de konstnärer upptagna av begreppen ”identitet”, ”plats” och ”kamp”. Uttrycken för tidens politiska oro och flyktighet återspeglas i salarna, när biennalen nu öppnar.

”… och helt borta är ironin”, avslutar Whitneymuseets chef Adam Weinberg sin beskrivning av årets biennal.

Andra ord han använder är osäkerhet, spänning, ilska, empati, allvar och generositet: ”Ja, särskilt generositet, faktiskt.”

Whitneybiennalen öppnar på fredag, den 78:e i ordningen, men den första som hålls i lokalerna i på nedre Manhattan, som invigdes 2015. Först nu, menar museiledningen, när en biennal äntligen tar museet i besittning känner det sig helt hemma här, den är en del av museets identitet.

En stund senare, när Adam Weinberg står lutad mot ett trappräcke inne i utställningen, säger han att konsten inte kan ge svar eller skapa utopier, men i en konfliktfylld tid, som vår, kan erbjuda en lots:

– Vad vi ser här är något som bjuder in publiken att vara en del av något, det finns inget exkluderande. Man kan också se att konstnärer ofta har en förmåga att ställa framtidsprognoser.

63 konstnärer medverkar i år med snart sagt alla tekniker: här finns digitala installationer och skulpturer i svulstig blandteknik, här finns gott om rörlig bild, inklusive ett våldsamt virtual reality-verk, men också textil, fotografi och mycket måleri. Flera av de större verken är platsbyggda – som en enorm vägg i färgat glas av Raúl de Nieves, och en installation av Samara Golden där uppbyggda små interiörer av skönhetssalonger, kontorslandskap och vardagsrum mångfaldigas och förvrängs av speglar, med svindelframkallande effekt. På en terrass högst upp står en levande frihetsgudinna, i en performance av Puppies Puppies.

Inte på 20 år har förberedelserna för biennalen pågått under ett presidentvalår. Flera konstinstitutioner reagerade genast på valresultatet (exempelvis genom att lyfta undan verk av invandrare för att visa tomrummen på väggarna), men lejonparten av arbetet med Whitneybiennalen var klart långt innan valet var avgjort.

Det hindrar inte att politiken syns i salarna, genom de frågor som tycks sysselsätta många konstnärer i USA för närvarande och som fångat kuratorernas intresse. I hög grad handlar det om personlig identitet, om plats och om olika sorters kamp.

Ansvariga för biennalen är de unga kuratorerna Christopher Lew och Mia Locks, som arbetat så nära att de i princip numera också ”delar hjärna”, som Lew uttrycker det när han småpratar under pressvisningen, men han säger också:

– När vi började vårt arbete 2015 kändes världen som helt en annan plats.

– Många av de frågor som vi diskuterade under den här processen hade inte bara med valet att göra, utan hörde till ett större samtal som pågick. Självklart träder de sakerna fram i tydligare fokus under ett valår, men jag tror att det som har handlat till exempel om att forma en identitet, och vilken plats man har, är något som konstnärer har pratat om både före och efter valet, säger Mia Locks.

Utställningen växte fram under fjolåret, under resor till ett fyrtiotal städer för ateljébesök och konstnärsmöten. I stället för att leta verk för att passa en på förhand bestämd idé, ville kuratorerna veta vad som sysselsatte konstnärerna de mötte. När en kärna till utställningen fanns, sökte de efter verk eller konstnärskap som kunde komplettera den. Ibland åkte kuratorerna på retreat, och ägnade några dagar åt att prata om vart de kommit och vilka konstnärer de var intresserade av.

– Det finns en stark känsla för platsens betydelse, det märks på flera håll i utställningen. På varje plats vi besökte mötte vi konstnärer som är engagerade i det samhälle de lever i. Trots allt tal om hur ”digitala” och ”överallt” vi är, finns en känsla för att bottna, för de verkliga relationerna och nätverken. Det var rätt förvånande, på ett fint sätt, säger Mia Locks.

Även om Trumps namn finns med, bland annat i en blyertsteckning av Celeste Dupuy-Spencer med titeln ”Trump rally (And some of them I assume are good people)”, har sociala frågor som polisvåld och rasism, skuldsättning, gränsen mot Mexiko större utrymme.

I ett eget rum har Los Angeles-konstnären Rafa Esparza byggt ett golv och rundade väggar av byggstenar av lera, torkat hästbajs, hö och vatten, ett byggmaterial som hans far tillverkade och försörjde sig på i Mexiko.

I en film ser åskådaren i hög hastighet det höga staket som löper längs delar av USA:s södra gräns flimra förbi. Verket är gjort av konstnärsgruppen Postcommodity, som ofta har behandlat teman som rör USA:s ursprungsbefolkning. För de stammar som lever kring gränsen hindrar ett staket deras möjlighet att röra fritt sig på områden där de har rört sig i årtusenden.

Raven Chacon, som bor och verkar i Albuquerque och ingår i Postcommodity, håller med Adam Weinberg om att det finns något uppriktigt och vänligt över utställningen, och även om han ser mycket humor i den, säger han att det är ”skönt att slippa sarkasmer”.

I ett annat rum, i en sal som vetter mot terrassen, växer knoppande träd i krukor på hjul. ”Root sequence. Mother tongue” har förstås också med plats att göra, säger konstnären Asad Raza, som bor i New York men är uppvuxen i Buffalo (med föräldrar som kommit till USA från Pakistan).

– Jag hade en idé om att jag ville ta hand om något levande, inne i museet. Träden är av olika sort, jag valde dem för deras individuella egenskaper.

Efteråt hoppas han plantera ut dem på en plats i Vermont, säger han och förklarar att det är ett verk som i första hand handlar om omvårdnad.

Scott Rothkopf, som leder en grupp av rådgivande kuratorer på Whitney, säger att utställningen förändrades in i det allra sista, och att särskilt de platsbyggda verken överraskat honom.

– Många konstnärer reflekterar över sina liv på ett personligt sätt, trots de bakomliggande större frågorna. De har investerat känslomässigt både i sitt arbete och i de platser där de verkar och kommer ifrån. Det stämmer att detta inte är en distanserad utställning, en show med konst som handlar om konst, eller är full av referenser. Fast – avbryter han sig och ser sig omkring:

– Jag måste ändå säga att jag ser en del ironi här. I den där, till exempel. Den är ju underbar!

Han gör en gest mot en installation av Jon Kessler, ”Evolution”, där två snorklande, fotograferande skyltdockor, en man och en kvinna, uppenbarligen inte bryr sig ett dugg om de hotfullt stigande havsnivåerna.

Whitneybiennalen.

Öppnar den 17 mars och pågår till och med den 11 januari.

Whitneys första grupputställning med ung, samtida konst hölls 1932. Därefter gavs årliga utställningar, vartannat år med måleri, vartannat år med skulptur, fram till 1973, då de slogs ihop till en större utställning, vartannat år.

Årets upplaga, den 78:e, har gjorts av kuratorerna Christopher Lew och Mia Locks, i samarbete med en rådgivande grupp ledd av Scott Rothkopf.

I år deltar 63 konstnärer.

The Whitney museum of American art ligger i New York och har världens främsta samling av amerikansk 1900- och 2000-talskonst. Det grundades år 1930 av filantropen Gertrude Vanderbilt Whitney.