Den första gruppen menade psykiatern blev ”normala” när de kom ut i samhället, ”Den andra gruppen hamnar för eller senare i mitt väntrum”, sa han.
Blossande röd i ansiktet frågade jag om det möjligen inte var för att samhället behandlade dem illa som de hade problem, säger Kjell.
”Tänk, det är precis vad de säger själva”, sa psykiatern förundrat.
Mötet var en av startpunkterna för Kjell Rindars livslånga engagemang för homosexuellas lika rättigheter i samhället. En kamp han var en av de första som vågade föra som öppen bög i Sverige.
Sina egna första stapplande steg ut ur garderoben skedde ändå utomlands. Kjell utbildade sig till reseledare och jobbade på Mallorca och Kanarieöarna i början av 60-talet.
– Vi fick lära oss att ta hand om ”onormala fall” minns jag. Det var dels fyllon och sedan var det homosexuella. De skulle skickas hem om de syntes för mycket.
Kjell minns hur han såg det komiska i att han och resten av reseledarna, som i många fall också var homosexuella, skulle behöva hantera den eventuella onormaliteten.
Väl hemma i Stockholm ville han träffa en man. Han hade hört att Humlegården var ett träffställe men vågade inte gå in i parken utan ställde sig vid en busshållplats utanför. En jämngammal närmade sig med frågan:
– Vad väntar du på?
– Jag svarade ”på bussen”, då började mannen skratta.
På hållplatsskylten stod det ”Endast avstigning”. Mötet blev början på en flerårig vänskap och Kjells biljett in i en homosexuella subkultur.
Första dansen skedde på resturang ”Fjädern”. En stor baluns på hyrd lokal i anslutning till en badmintonhall på norra Djurgården.
– Jag hade ju aldrig sett transor eller ens män som dansade med män, förut säger Kjell Rindar.
Han blev omedelbart upptagen i gemenskapen, fick många nya vänner och bekräftelse.
Men de invigda höll helst tyst utåt. Inte för inte hette den manliga Stockholmsavdelningen av RFSL ”Kretsen”.
Kjell engagerade sig i den nystartade lokalen på Timmermansgatan. Där träffade han också andra i en yngre generation som var trött på smygandet.
– Den första stridsfrågan blev om de mörka gardinerna skulle dras ifrån fönstren mot gatan, säger Kjell.
De yngre menade att gardinerna mer signalerade att det var något skumt som pågick där inne, de tyckte inte de hade något att skämmas för.
– Det var ju ett vanligt föreningsliv, folk satt och drack kaffe.
Men många äldre lämnade föreningen inför skräcken att eventuellt bli avslöjade.
– Många trodde det skulle vara ett socialt självmord att komma ut. Och visst, det kunde vara jobbigt men få vågade då konfrontera den som var öppen. De som smög men ändå ”alla visste om” var ju mycket mer utsatta.
Kjell berättar om en bankanställd i Väst-Sverige som tog livet av sig efter att ha blivit mobbad på sitt jobb.
Gruppen blev radikalare, inspirerad av Stonewallrevolten i New York.
– Vi hade små klisterlappar, tänkta att fästa på tändsticksaskar som man uppmanades att ”glömma kvar” på resturanger eller telefonkiosker, säger Kjell.
”Homosexuell! Bisexuell! Våga – du ångrar dig inte!” och ett telefonnummer till RFSL..
Själv tog han och en kamrat med sig en bunt på fjällvandring och tapetserade Kebnekajse med lappar.
– Och tänk en kväll några veckor senare ringde det på lokalen. Det var en man från Örebro som berättade att han i flera år försökt hitta en förening för homosexuella. Han hade letat i telefonkataloger och tidningar men inte lyckats.
”Så går jag på fjällvandring och av alla ställen hittar jag ett telefonnummer i Nikkaluokta”.
Kjell berättar också om en man som cyklade ner till Stockholm från Boliden för att kunna träffa andra bögar.
Att få kontakt, var inte helt enkelt i en tid då nästan alla var hemliga och träffställena få.
Kjell kom ut för mamma och hela Sverige när han blev vald till ordförande för RFSL.
– Att komma ut till mammor är ofta det svåraste. Jag ringde hem till henne och berättade, det skulle ju stå i DN dagen efter…
… hon sa bara ”jag tar en flaska vin med mig och kommer över så får vi prata”. Det var inget problem för henne.
Kjell menar att många var och är rädda helt i onödan, även om situationen ändå var annorlunda då.
– Men bara öppenhet kan förändra, vi måste tro på det öppna samhället.
Uppdraget som ordförande betydde att han ofta förekom i media och en del resande ut i landet.
– RFSL hade ofta någon diskret kontaktman på större orter. Vi satte in annonser i lokaltidningarna att vi skulle bilda lokalavdelningar. Sedan åkte vi till Västerås, Kristianstad, Umeå eller var det nu var och delade ut flygblad. De lokala kontakterna stod oftast vid sidan om och tittade på. Mötet hölls ofta på ett bibliotek.
Var du aldrig rädd?
– Nej, jag har nästan aldrig varit med om något otrevligt, sedan är jag väl född orädd, säger Kjell men tillägger:
– Många andra råkade ju illa ut, vi hade till exempel en liga som slog ned män med järnrör utanför lokalen på Timmermansgatan.
Möjligen tror Kjell att han som varit gymnasielärare i större delen av sitt yrkesliv kunde ha gjort en delvis annan karriär om han inte synts så mycket i tidningarna.
– Jag har jobbat mycket med själva inlärningsprocessen, det hade varit naturligt att få anbud från lärarhögskolor eller så men jag kanske var för mycket för dem. Å andra sidan gjorde det att jag framgångsrikt skrivit mycket läromedel något som säkert varit betydligt mer lönsamt.
40-årsdagen skulle Kjell fira med tillsammans med en jämnårig som också fyllde år. Det blev början på ett 27 år långt förhållande med Per. Ett förhållande som så snart det blev möjligt blev ett äktenskap och på gamla år också en son.
Per blev pappa åt Axel, som har två mammor, Annika och Ann-Christin.
Tyvärr avled Per för två år sedan i sviterna av legionella.
– Jag håller fortfarande på att sortera ut hans kläder. Ibland kommer jag på mig med att tänka – men den här kan han ju behöva. Det är tungt, det är mycket lättare att kasta papper, säger Kjell.
En period var Per ordförande för RFSL Stockholm och Kjell för förbundet.
– Vi brukade skoja om att vi hade hela makten samlad hemma hos oss.
Rfsl blev under perioden mer aktad och kunde bland annat börja uppvakta högre politiker och tjänstemän i statsförvaltningen och skriva remisssvar på utredningar.
– Det var skrämmande att se politiker som inte ens klarade av att säga ordet homosexualitet, säger Kjell.
Ett spöke lever fortfarande kvar sedan den tiden. Diskussionerna kring 1982 års sexualbrottskommitté.
– Vissa debattörer hävdar fortfarande att Rfsl där förespråkade pedofili men i vårt remissvar betonas mycket starkt att vi anser att alla slags övergrepp straffvärda. Däremot fanns det vid den tiden en diskussion om åldersgränser. Där många, bland annat skolöverstyrelsen förespråkade 14-årsgräns. Vi förde en kanske något naiv diskussion om att en exakt ålder inte alltid är lätt att slå fast. Vissa är egentligen inte mentalt mogna vid 17 andra kanske tidigare, säger Kjell.
– Sedan landade utredningen på 15 år. Att ha en flytande åldersgräns, där man avgör från fall till fall blir juridiskt omöjligt. Vi har en nu en väl inarbetad och rimlig gräns, säger han.
Efter flera perioder som förbundsordförande i RFSL och också som anställd på förbundet återgick han till sitt arbete på ett vuxengymnasium.
I dag är Kjell pensionerad från läraryrket men ändå oavbrutet aktiv. Under samtalet nämner han i förbifarten massor med bekanta och ofta i sammanhang som ”honom brukar jag bara hinna träffa och åka långfärdsskridskor med”. När vi skiljs är det för att Kjell ska hasta till Stadshuset. Han är en av Stockholms äldsta och längst verksamma turistguider, Kjell började 1963. Han håller också ibland speciella gayvisningar.
– Jag har många roliga minnen från mina guidningar, ett av de bästa i de här sammanhangen är de två nunnorna som frågade om svenskar var mycket religiösa.
Kjell svarade med den då aktuella och ganska låga procentsiffran över gudstjänstdeltagandet. Nunnorna invände att de varit i Storkyrkan kvällen innan som varit knökfull.
– Jag förklarade att det var en speciell gudstjänst, att det var homosexuella som avslutade frigörelseveckan – något som redan då var en tradition.
Då frågade den äldre nunnan om de var i kyrkan för att be om att bli ”botade”.
– Nej tvärtom sa jag, fär att fira att Gud skapat oss så. Då sa den yngre till den äldre: ”där ser du, du ska leva i din tid, så lever jag i min”.
Måndagen 1 augusti invigningstalar Kjell Rindar tillsammans med Anna Mohr och Thomas Beatie.