Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Kultur & Nöje

Zygmunt Bauman var besatt av samtiden

Zygmunt Bauman i sitt hem utanför Leeds i maj 2016.
Zygmunt Bauman i sitt hem utanför Leeds i maj 2016. Foto: Magnus Hallgren

Den polske sociologen Zygmunt Bauman menade att Förintelsen inte var en följd av barbari utan av modernitet driven till sin spets. Ola Larsmo minns en stor tänkare.

Och lien som gick över världen under 2016 fortsätter sitt svep in på det nya året. Kanske är det inte förvånande att Zygmunt Bauman lämnar oss just nu, över nittio år gammal, några dagar efter den nästan jämnårige John Berger. Men det som ändå gör att man stannar upp inför beskedet om hans bortgång är att han gick bort mitt i steget, ständigt i fas med samtiden och som en av dess främsta kommentatorer.

Dödsrunorna kommer att uppehålla sig en del vid hans krångliga förflutna: som sekulär jude flydde han Polen i tonåren undan den tyska invasionen och hamnade hos den andra ockupanten Sovjet; han deltog i den polska exilarmé som sattes upp av Sovjet och var med om invasionen av Berlin. Åren som militär och kontakterna med hemliga polisen var något han inte gärna talade om, men han var noga med att säga att han aldrig angivit någon. Han förnekade dock aldrig sin dåvarande tro på kommunismen som system.

1953 kastades han ut ur militären, när hans far hört sig för om möjligheten att emigrera till Israel. Bauman kom att helhjärtat ägna sig åt en akademisk karriär i Polen och studerade främst filosofi och småningom sociologi – ett ämne som under hans ungdom var förbjudet. Under vågen av protester mot förtrycket i östblocket under sent sextiotal sade han sig ha gått ur kommunistpartiet och han hörde till den stora grupp av intellektuella med judisk bakgrund som drev bort från Polen under 1969.

Läs mer: Sociologen Zygmunt Bauman är död

Den bok som gjort det allra största intrycket på mig – som på så många andra – är klassikern ”Auschwitz och det moderna samhället” (1991). Bauman har under hela den sena delen av sin karriär uppehållit sig vid det svårfångade begreppet Moderniteten. Vad är det för kraft som omdanar samhället i grunden, med teknologiska, sociala och politiska omvälvningar? Hur ska de senaste århundradenas rasande snabba utveckling förstås?

Han menar att det moderna i sin första fas rymmer en svårsmält konflikt. Det nya tänkandet ordnar världen, kategoriserar, bygger system. Men detta på ytan förnuftsmässiga ordnande rymmer också en fasa för det som undflyr ordningen – det han kommer att kalla främlingen, de personer och företeelser som inte ryms i förnuftets system. Juden. De homosexuella. Romerna. De som får rollen av att vara ”de andra” och som måste bort för att den fina ekvationen ska gå ihop. Det är den svårsmälta och fasansfulla tanke som kristalliseras i Auschwitz och det moderna samhället – den nazistiska Förintelsen var inte ett återfall i förmodernt barbari utan ett uttryck för en rationalitet och modernitet driven till sin spets.

Alla kan inte ta till sig den tanken. Inte jag heller. Men Bauman är en tänkare som är svår att avvisa; man märker att man går och grälar med honom, tyst, flera år efter att man ställt tillbaka boken i hyllan.

I sina sista böcker talar han inte om postmodernitet, eftersom det är ett begrepp som ständigt missförstås och används lite hur som helst. Han myntade i stället begreppet ”flytande modernitet” för den fas vi nu lever i; ett samhälle där vi gått från producenter till konsumenter och snarast ser oss som turister i våra egna liv i stället för pilgrimer med mål och mening med vår färd.

Sådana obehagliga och träffande iakttagelser kunde han leverera med vänlig uppsyn medan han blossade på sin pipa. Nu får vi klara oss utan honom i en tid där allt fler trevar efter gamla obehagliga osanningar för att stå ut med den flytande samtiden.

Läs mer: Björn Wiman: Zygmunt Bauman lämnar efter sig hoppet om dialog i en mörk tid