Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Ledare

2000-talets goda nyhet

Söndagskrönikan – Peter Wolodarski

I mina skolböcker från 1980-talet hette det att jordens befolkning var 4,5 miljarder. När jag häromdagen tittade på FN:s befolkningsstatistik blev det övertydligt att den gamla geografiboken hade passerat sitt bäst före-datum. I oktober blir vi nämligen 7 miljarder, enligt den senaste prognosen.

Förändringen säger mycket om vår utveckling, och i de flesta avseenden är nyheterna goda.

Den befolkningsexplosion som den svenska skolan länge skrämde barnen med, och som skulle orsaka så mycket elände i form av brist på mat, plats och resurser, börjar under 2000-talet få drag av en mer balanserad utveckling.

Ja, det stämmer fortfarande att vi blir allt fler i världen. Enligt FN:s mest troliga scenario, som senast reviderades i maj, väntas vi bli drygt 9 miljarder 2050 och uppemot 10 miljarder i slutet av århundradet – med en kraftig förskjutning mot Asien och Afrika. Men befolkningsökningen bromsar in. Den gamla domedagsbilden om att antalet människor gång på gång fördubblas har spruckit.

Att vi fortsätter att bli fler beror inte på att det föds fler än tidigare. Antalet barn per kvinna har i själva verket sjunkit kraftigt i stora delar av världen och väntas fortsätta att sjunka. Det finns nu knappt 2 miljarder barn och antalet lär inte öka. Det som i stället förklarar befolkningstillväxten är att de allra flesta av de redan födda växer upp och blir både vuxna och till slut gamla.

Ta Sverige och Tunisien – landet där den arabiska våren startade. 1960 fick den genomsnittliga svenskan 2 barn och 2 procent av dem dog före skolåldern. Samma år var motsvarande tal för Tunisien 7 barn per kvinna och 25 procent döda.

I dag är siffrorna markant annorlunda – för Tunisien 2 barn per kvinna och endast 2 procent döda i tidig ålder (källa: Gapminder.org).

Dagens Tunisien befinner sig alltså i utvecklingen där Sverige befann sig när vi började ge bistånd till Tunisien!

Landet rör sig genom en omvälvande demografisk förändring som redan medfört fantastiska förbättringar: föräldrar måste inte som förr oroa sig för att deras nyfödda ska dö och kvinnor behöver inte serieproducera barn.

Hans Rosling, professor i internationell hälsa vid Karolinska institutet och en enastående folkbildare, brukar påpeka hur ofta vi fastnar i gamla schabloner om i- och u-länder, trots att världen har förändrats dramatiskt det senaste halvseklet.

Tunisien är det lilla exemplet som belyser den stora trenden i världen. I FN:s framtidsscenario väntas antalet barn per kvinna sjunka i dagens högfertilländer (de flesta i Afrika, ett antal i Asien) från 5 till mindre än 3 omkring 2050. Vägen ur misär stavas utbildning för barn, preventivmedel, starkare rättigheter för kvinnor och marknadsekonomi.

Samtidigt kan denna demografiska revolution utlösa stora sociala spänningar i ett övergångsskede. I Tunisien föder varje kvinna betydligt färre barn än för bara ett par decennier sedan. Men antalet unga vuxna ökar snabbt. Som Martin Wolf påpekat i Financial Times är landet fortfarande dominerat av män och kvinnor under 30 år. Och de söker desperat efter ett jobb och ett normalt liv, i hård konkurrens med andra. Så sent som på 1980-talet födde en tunisiska i genomsnitt fem barn. Samma situation råder även i Egypten, som i likhet med Tunisien domineras av en ung och alltmer urbaniserad befolkning.

Det är dessa villiga kvinnor och män som ligger bakom den arabiska våren.

Om 15–20 år kommer läget mer att påminna om Sverige under 70- och 80-talen, med en babyboomgeneration som fyllt 40 år, förhoppningsvis arbetar och har relativt få gamla att försörja. Det är en demografiskt mycket fördelaktig situation, som kan ge stora ekonomiska vinster om de arabiska länderna spelar sina kort rätt.

Den ålderstransformation som Europa, USA och Japan genomgår just nu, med en växande andel pensionärer, har inte hunnit fram till Nordafrika och Mellers­ta Östern. Men med tiden kommer den också dit.

De som påstår att det föds för många barn i världen har missat att 2000-talet blir de äldres århundrade.

De två miljarder som jordens befolkning väntas öka med till 2050 hänger samman med att det globalt sett är fler som kan leva längre och rikare liv. Det är en källa till optimism, inte panik.

Räcker ytan? Räcker maten? Räcker miljön?

Alla dessa frågor ska ställas. Men varningarna är inte nya. Genom århundraden har olika profeter hävdat att jorden inte tål en växande befolkning. Ständigt har man underskattat hur en stark ekonomisk utveckling stöper om samhällen till det bättre.

I tidskriften National Geographic läser jag att jordens nuvarande befolkning skulle kunna få plats i Texas om delstaten var lika tätt befolkad som staden New York. Det motsvarar något mindre än Sveriges och Norges sammantagna yta.

7 miljarder, ja även 9 miljarder, ska nog kunna leva tillsammans utan att det blir alltför trångt.

Detta är en huvudledare skriven av medarbetare på Dagens Nyheters ledarredaktion. DN:s politiska hållning är oberoende liberal.