Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt bokmärka artiklar.

Ledare

Adjö till valfriheten

Foto: Stina eidem

Plakatpolitik, kall­ade Åsa Romson förra årets kongressbeslut om 35-timmars arbetsvecka. Partistyrelsen hade avstyrkt förslaget men fick på fingrarna, rejält. Nu är det dags för kongress igen och inför den försvarar Romsons språkrörspartner, Gustav Fridolin, det han var emot för ett år sedan. På Svenska Dagbladets debattplats skriver han tillsammans med partikollegan Nina Åkestam:

”Vi vill ge människor bättre möjligheter att påverka sitt arbetsliv och sin arbetstid. Detta måste innefatta möjligheten att arbeta mindre, genom kortare arbetsvecka eller friår, inte minst i slitiga kvinnoyrken.”

Artikelförfattarna pekar förvisso på en del verkliga problem. En del unga människor har svårt att komma in på arbetsmarknaden, arbetslösheten är betydande, tillvaron är oviss för dem med visstidsanställningar, kvinnor inom en del omsorgsyrken slits ut, och många känner sig tydligen stressade över jobbet – och över lag. Och så landar de i slutsatsen att vi, särskilt kvinnor, ska jobba mindre.

Den obesvarade frågan är om Fridolin genom debattartikeln vill desarmera dem i partiet som vill ha en generell arbetstidsförkortning (de är många). Eller vill han markera en verklig omsvängning av politiken inför höstens val? Det får debatten på kongressen utvisa.

Även om arbetstid knappast fastslås genom ett riksdagsbeslut, visar miljöpartisterna genom att lyfta denna fråga att de fortfarande har en fot kvar i den utopiska mylla där det inte växer särskilt många nya jobb.

Det finns ingen, absolut ingen, forskning som tyder på att arbetstidsförkortning med bibehållen lön skapar nya jobb. Däremot finns det siffror som visar att kostnaden för varje arbetad timme i svensk industri hör till de allra högsta i världen. En arbetstidsförkortning skulle höja kostnaden ytterligare, vilket inte leder till fler jobb, snarare tvärtom. Tron att vi kan ”dela på jobben” är en chimär.

Arbetstidsförkortning och friår är inte det enda område där Miljöpartiet snurrar runt. Så sent som i gårdagens ”P1-morgon” sa Åsa Romson att allt överskott ska återinvesteras i skolans verksamhet. Med andra ord: stopp för aktiebolag. Strunt samma att företagen de facto är de som gör att valfriheten blir mer än bara ord – det finns inte obegränsat med människor som vill starta stiftelsedrivna skolor. Strunt samma att både elever och lärare över lag är nöjda. Runt 1.000 skolor ska stängas, oberoende av hur de fungerar.

Det är roligt att vara miljöpartist dessa dagar. Över 15 procents väljarstöd förra helgen ger en skön inramning till kongressen i Göteborg. Ipsos siffror, som presenterades i gårdagens DN, är visserligen mer nyktra, drygt 10 procent skulle rösta på MP om det var val till riksdagen i dag. Men de befäster ändå partiets plats som det tredje största.

Historiskt sett har Miljöpartiets framgångar växt i takt med att de mest verklighetsfrånvända idéerna har skrotats och de ledande politikerna har visat att de förstår hur ett lands ekonomi fungerar.

Genom att återuppliva stolligheter som lagstadgad arbetstidsförkortning och friår, fjärmar sig partiet från framgångsreceptet. Genom att uttala en generell dödsdom över landets alla skolföretag fjärmar partiet sig från eventuella socialliberala väljare som i sin vardag ser värdet av alternativ till den kommunala skolan.

Miljöpartiets roll i den migrationspolitiska överenskommelsen har möjliggjort mycket positivt, inte minst arbetskraftsinvandring. Därmed upphörde den tidigare njugga inställningen med arbetsmarknadsprövning – i praktiken en facklig vetorätt.

I går på DN Debatt skrev språkrören och partiets migrationspolitiska talesperson, Maria Ferm, om de migrationspolitiska utmaningarna framöver. Budskapet är att fler människor måste få rätt att komma till Europa och till Sverige. Det är på många sätt en lovvärd ambition. Men bortsett från att de tilltänkta regeringskompisarna är måttligt intresserade, saknar MP den politik som gör att de människor som kommer hit kan få jobb och integreras. Att det ska bli lättare att stämma arbetsgivare för diskriminering, som är det miljöpartistiska receptet, skapar inga nya jobb. Det gör, som sagt, inte arbetstidsförkortning heller. Och 17 miljarder i miljöskatter hjälper inte.

Miljöpartiet vill väl men politiken hänger inte ihop.