Personer med adhd är starkt överrepresenterade på landets fängelser. Få får adekvat behandling. Är det smart?
I senaste numret av tidskriften Axess skriver forskaren och etikdebattören Ann Heberlein en artikel om värdet av att straffet återupprättar offret - och inte som nu att perspektivet utgår från gärningsmannen. I ett ungefär samtida nummer av RFSU:s tidning Ottar skriver den mångåriga medarbetaren, psykoterapeuten och hedersdoktorn Eva Hedlund i en historisk tillbakablick om hur det gick till när män som våldtagit övergick från att vara enbart förövare till att också bli människor - och hur det tog tio år innan behandlingstanken förankrades inom kriminalvården.
I en tredje tidning, Läkemedelsvärlden, rapporteras om en unik studie bakom Norrtäljeanstaltens murar. För första gången läkemedelsbehandlas interner som diagnosticerats med vuxen-adhd. Och behandlingen utgörs som brukligt vid adhd av en amfetaminliknande substans.
Vid Hågaanstalten pågår en annan läkemedelsstudie. Här är förutsättningarna något annorlunda, dels krävs att de som ingår ska ha ett konstaterat missbruk, dels löper studien i huvudsak under den villkorliga frigivningen. Syftet är att se om insatsen i kombination med psykosocial behandling minskar risken för återfall. Båda studierna är högintressanta.
Det kan verka provocerande. Ska staten verkligen bjuda kriminella och narkomaner på skattefinansierat amfetamin? Luktar inte det väl mycket flummigt 70-tal och väl lite av den återupprättelse av offret som Ann Heberlein efterlyser? Ska man kanske bjuda på tårta också?
Oavsett vilken rättstradition man tycker sig höra hemma i finns det ett par saker som man inte kan blunda för. Människor som döms till fängelse, även de som döms till livstid, blir förr eller senare frigivna. Vid sidan av gärningsmanna- och offerperspektivet finns det samhälleliga. Det är i vår rättstradition det överordnade, eftersom rättegången inte är en process mellan brottsoffer och gärningsman,
utan mellan staten - som i rättssalen representeras av åklagaren - och gärningsmannen.
Och viktigare än att ett brottsoffer får tugga hämnd tills käkarna blöder, måste rimligtvis vara att se till att det som hon utsatts för inte drabbar någon mer.
Därför borde även den som anser att kriminella inte har rätt till någonting inse att det är statens skyldighet att skydda medborgarna. Till exempel genom att behandla interner som har adhd med amfetamin.
En som insett detta är kristdemokraten Ingemar Vänerlöf. I en motion skriver han att ungefär 25 procent av internerna inom kriminalvården har adhd. Missbruk, som kanske i vissa fall är det som gjort att de blivit inlåsta, har ibland karaktären av självmedicinering. Ingemar Vänerlöf bedömer att platsantalet inom kriminalvården skulle kunna reduceras med en tredjedel, i stället för den ökning som prognosticerats, om den försöksverksamhet som nu pågår blev norm.
Framtiden får utvisa om Ingemar Vänerlöf har rätt. Det man redan nu kan konstatera är att det är både oetiskt och ostrategiskt att förvägra interner en adekvat behandling för adhd, diabetes eller vad det än må vara. Samhället har allt att vinna på att vi behandlar även kriminella och narkomaner som de människor de
är.