Tydlighet är en dygd, inte minst när det råder konkurrens om uppmärksamheten.
Skolminister Jan Björklund är tydlig. Han är, som han uttryckte det senast i går i en intervju i Svenska Dagbladet, emot den socialdemokratiska "flumskolan".
Så när Björklund berättar att han vill ge svenskämnet en särställning och även stärka ämnena historia och religion, finns en färdig tolkningsram att stoppa in nyheten i: Skolministern vill återupprätta åtminstone delar av den gamla bildningsskolan.
Många välkomnar en sådan strävan.
Andra invänder argt att det inte alls var bättre förr. Det blir en ordstrid längs de sedan länge upptrampade skyttegravarna - men knappast dialog.
Det är synd. För frågan om det var bättre förr skulle kunna lämnas därhän. Vare sig skolministern vill det eller inte kommer han aldrig att kunna återskapa det gamla. Förändringarna han föreslår bygger vidare på dagens skola - och man behöver inte titta bakåt för att finna argument för det Björklund föreslår.
Ett av de mest uppenbara skälen att litteraturen bör ges en mer framträdande roll i skolan är att läsandet och läsförmågan bland ungdomar har sjunkit. Ämnet svenska kan ges mer tid. Läroplanen bör också tydligare betona läsning och litteraturkunskap.
En tredje möjlighet, som inte Björklund går in på, kan vara att läsning av skönlitteratur får bli en del även av andra skolämnen. Skönlitteraturen erbjuder vägar in i andra människors världar. Den låter oss resa i tiden. Den ger oss ett inifrånperspektiv på kulturer som aldrig kommer att bli vår.
Bland orsakerna till att ungdomar i dag läser böcker mindre än de gjorde för 10 år sedan finns genombrottet för internet och hemdatorernas breda spridning. Konkurrensen om ungdomarnas tid har hårdnat.
Att barn och ungdomar i dag tillbringar mycket tid framför datorer ger skolan också andra skäl att satsa på bildningsämnen som litteratur, historia och religion.
Internet är fantastiskt. De som söker kunskap har i dag större möjligheter än människor någonsin tidigare haft att inom några ögonblick finna vad de söker. Det är nästan för bra för att vara sant. Och det är heller inte riktigt sant. För utan förkunskaper löper man inte bara risken att gå vilse. Man blir ofta grundlurad.
Just för att det på internet är så bedrägligt enkelt att finna ny kunskap måste skolan utgöra en motkraft. Inte en teknikfientlig kraft, men en som hävdar värden som eftertanke och reflektion.
Skolan måste träna eleverna i källkritik. Den måste få dem att läsa under mer än de ögonblick som krävs för att avgöra om en sida på internet är lockande nog.
Skolan måste låta barnen uppleva den uthålliga läsningens glädje. En roman kan vara tjock och bitvis trögläst. Men den som tar sig igenom en bok blir rikligt belönad. Inte varje gång, men tillräckligt ofta för att det ska vara mödan värt.
Den värld som är våra barns är kaotiskt nog som den är. Det är helt enkelt inte sant att det viktigaste inte är att kunna saker utantill utan att veta var man ska slå upp dem. Googla kan vem som helst göra. Men för att kunna bedöma värdet av det som visas på skärmen måste man ha en bas av egen kunskap.
Ämnen som litteratur, historia och religion övar eleverna i att tolka det de möter. Människors villkor och perspektiv har inte alltid varit som här och nu. Mycket förändras. Men vissa grundmönster går också igen. Den som inte har någon förtrogenhet med dessa blir en otålig samtids fånge.