På tisdag inleds det länge emotsedda toppmötet om Mellanöstern i Annapolis. Det är ett möte som enligt tidigare amerikanska försäkringar endast skulle hållas ifall det gick att förvänta sig konkreta resultat, men som nu genomförs ändå och som riskerar att bli ännu ett i raden av misslyckade försök att lösa den till synes eviga konflikten mellan israeler och palestinier. Nu talas det mest om att samlingen utgör ett utmärkt fototillfälle.
Pessimism är grundregeln i Mellanöstern, och det finns egentligen ingenting som talar för att någon annan hållning vore rimligare.
Precis som vanligt vet de flesta vad som krävs för att någon gång i framtiden nå ett fredsavtal. "Även cynikerna erkänner att grundtanken om en tvåstatslösning är känd hos och acceptabel för majoriteten i både Israel och Palestina", skriver dagstidningen Haaretz. Och, fortsätter tidningen, "om inte i Annapolis, var? Om inte nu, när?"
Det är befogade frågor och det går att, åtminstone på papperet, skissera en lösning där vissa bosättningar får vara kvar i utbyte mot annan mark, där Jerusalem är en delad men öppen stad och där den infekterade flyktingfrågan löses genom att rätten att återvända erkänns samtidigt som man av pragmatiska skäl endast låter ett fåtal göra det.
Teori är dock en sak, verkligheten en annan. Och det är i verkligheten som problemen ständigt tornar upp sig.
På den palestinska sidan råder oenighet. President Mahmoud Abbas är svag, och i ett läge där Hamas kontrollerar Gaza är det svårt för honom att göra nödvändiga eftergifter.
I Israel är bilden inte så mycket ljusare. Premiärminister Ehud Olmert upplever inte några glansdagar. Inte ens i sin egen regering har han helhjärtat stöd inför avresan till USA. Olmert, påpekar vissa, åker till mötet endast för att en israelisk premiärminister inte tackar nej när en amerikansk president bjuder.
Vad har då George W Bush att erbjuda? Uppenbart är att det finns politisk vilja på den amerikanska sidan. Bush vill göra en sista utrikespolitisk kraftsamling innan det är dags att lämna Vita huset, och han gör det i en fråga där det amerikanska engagemanget de senaste åren varit allt annat än intensivt.
Visst går det att tänka sig att han utnyttjar mötet till att dra upp konkreta, tuffa och realistiska riktlinjer för USA:s hållning i konflikten, riktlinjer som i första hand får följas av hans efterträdare.
Men Bush måste sälla sig till gruppen försvagade ledare i Annapolis. Hans opinionssiffror har parkerat på låga nivåer.
Inte heller utrikesminister Condoleezza Rice har den ställning hon en gång hade. För inte så länge sedan fanns det krafter som verkade för att hon skulle försöka bli republikansk presidentkandidat - i dag anses hon av många vara maktlös, rent av handfallen.
Allt är emellertid inte nattsvart. Det blir ingen fred på tisdag. Men mycket vore vunnet redan om fredsprocessen kunde starta på nytt.
Bush tror själv att framsteg i denna långvariga konflikt skulle ge honom större möjligheter att få omvärldens, främst arabvärldens, stöd för en hård linje mot Iran.
Det vore en utveckling som skulle gagna många. USA lär inte släppa Iran, och i brist på diplomatiskt framkomliga vägar ökar risken för att Bushadministrationen väljer att angripa Iran militärt.
Vad ett sådant angrepp skulle betyda för situationen i Mellanöstern är det lugnast att inte ens tänka på.