Med den nya utlänningslagen försökte man göra något åt de ändlösa överklagandeprocesserna som länge varit ett gissel inom svensk asylpolitik. Gott så. Problemet är bara att lagstiftaren med de nya, stramare reglerna skaffat sig ett nytt elände. Som prinicpen om att tvinga en nybliven mamma eller pappa att lämna sitt barn ifrån sig för att söka uppehållstillstånd från sitt hemland. En process som när det är barn inblandade hanteras med förtur, men som ändå kan ta upp till ett halvår. I lördags rapporterade DN om en iransk 30-årig kvinna, som är gift med en svensk man och som har en fem månader gammal dotter, också hon svensk medborgare - som nu ska utvisas för att söka uppehållstillstånd från Iran. Ett tillstånd som hon självklart kommer att få, men som hon alltså måste skiljas från sitt barn för att kunna söka.

Det är absurt. Och i strid med barnkonventionen. Artikel nio handlar om barnens rätt till sina föräldrar: "Konventionsstaterna skall säkerställa att ett barn inte skiljs från sina föräldrar mot deras vilja utom i de fall då behöriga myndigheter, som är underställda rättslig överprövning, i enlighet med tillämplig lag och tillämpliga förfaranden, finner att ett sådant åtskiljande är nödvändigt för barnets bästa."

Migrationsverket har under ett års tid påtalat problemet. Migrationsminister Tobias Billström har svarat med att göra...ingenting. Sverige riskerar att bryta mot barnkonventionen, det handlar enligt migrationsverket om tio till tjugo ärenden per år, och migrationsministern gör ingenting. Han säger sig avvakta en utredning om den nya utlänningslagen. Den blir färdig tidigast i februari 2009.

Från Billströms departement hävdas att det inte är lagen det är fel på, utan tolkningen av den. Det finns visst det utrymme för undantag som Migrationsverket hävdar inte finns och som fått verket att nu avslå den iranska kvinnans ansökan om verkställighetshinder.

Migrationsverket å sin sida hänvisar till Migrationsöverdomstolen, alltså den instans i kammarrätten som har till uppgift att tolka lagen. Och enligt den är sex månader inte anmärkningsvärt lång tid att vara skild från sitt barn. Alltså föreligger, som det heter, inget verkställighetshinder.

Riksdagen stiftar lagar, juristerna tolkar dem. Det är inte brukligt att departementen går ut och talar om att domstolarna tolkat "fel" om utfallet inte blir det politikerna hade tänkt sig. Då skriver man i stället om lagen. Vad som står i lagen och inte är lika med tolkningen i de högsta juridiska instanserna, inte vad man tänkte och ville på ett departementet.

Det behövs både hjärta och hjärna i politiken. Här förefaller det saknas en hel del av båda. Att man inte från början kan överskåda alla konsekvenser av en lagstiftning betyder inte självklart att man slarvat med beredningen. Det mest anmärkningsvärda här är inte i första hand utfallet, utan Billströms likgiltighet inför det.