Medierna brottas med sin bevakning av Sverigedemokraterna. Beröringsskräck blandas med aktörsiver; tysta ned eller sätt dit. Situationen liknar den vi hade med Ny demokrati inför valet 1991. I november 1990 publicerade DN Debatt en artikel där Ian Wachtmeister och Bert Karlsson presenterade Ny demokratis partiprogram. Många i DN-skrapan menade att publiceringen var klandervärd eftersom den kunde hjälpa nykomlingarna in i riksdagen. Vi skulle alltså ha ett journalistiskt uppdrag att stoppa partiet.
Nu är det Sverigedemokraterna som knackar på riksdagsporten. Ett populistiskt parti som spelade på främlingsfientligheten har ersatts av ett främlingsfientligt parti som spelar rumsrent.
Därför låter radioprogrammet ”Kaliber” använda sig av dold kamerautrustning för att tränga in i partiets hjärta och visa att det blöder mycket selektivt. Reportrarna wallraffar som partimedlemmar och får tillträde till slutna konferensmöten och efterföljande fylleslag med vidrigt skrålande om bland annat Palmemordet. 90 timmar inspelat material, allt som allt.
Uppmärksamhet har riktats mot det integritetskränkande sätt som en av reportrarna behandlades på när hennes bluff avslöjades. Däremot har den integritetskränkande journalistiska metoden med falska identiteter och dold inspelningsutrustning gått fri denna gång. Annat var det med Janne Josefssons valstugereportage inför valet 2002 och annat hade det varit även nu om andra partier drabbats.
Principen måste dock vara densamma oavsett vad man tycker om granskningsobjekten. Och här bör journalisterna inta en mycket restriktiv hållning till denna metod: Den är kränkande för de drabbade och negativ för tilltron till journalistkåren. Vissa krav måste vara uppfyllda för att förfarandet ska kunna anses etiskt försvarbart: Den information man söker ska vara okänd och av mycket stort allmänintresse. Uppgifterna ska heller inte gå att få fram på annat sätt. Att påvisa främlingsfientliga åsikter bland Sverigedemokraterna håller knappast för en sådan prövning.
mats.bergstrand@dn.se