Om den alerta debattsajten Newsmill publicerar någonting förgripligt är det dess chefredaktör PM Nilsson som ska hållas ansvarig. Att DN har ett samarbetsavtal med sajten och regelbundet publicerar dess artiklar på nätet ändrar
ingenting.
DN:s chefredaktör Thorbjörn Larsson är alltså inte utgivare för alla artiklar som publiceras i DN.
Endast om det klandervärda finns med i själva puffen i DN:s nätversion är tidningen ansvarig.
Så snårigt fungerar utgivarskapet i dagens länkledda virrvarr på nätet, enligt Tidningsutgivarna.
Tillspetsat: Om Newsmill förtalar Thorbjörn Larsson är det Nilsson som hamnar i kurran, såvida inte DN väljer att lyfta fram detta i sin egen presentation av artikeln.
Då kan Nilsson få sällskap bakom gallret av den förtalade Larsson. PM Nilsson menande härförleden i P1-programmet "Medierna" att vårt nya medielandskap får till följd att ensamansvaret måste avskaffas.
Ingen ansvarig utgivare mäktar längre med att ha kontroll över allt material som publiceras.
Systemet upprätthålls därför att utgivarna fortsätter att markera att de tar det ansvar de är satta att ta, inte för att de har någon reell möjlighet att ha kännedom om allt material.
Två papperstidningsexempel: När Joachim Berner fullt ut tog ansvar för en förgriplig löpsedel om Gudrun Schyman, som tillkommit helt utan hans vetskap, gjorde han det för att skydda utgivarskapet.
När Otto Sjöberg förklarade egen ovetskap om falsarierna kring Mikael Persbrandt skadades detta utgivarskap i motsvarande grad.
Är det då värt att försvara den svenska modellen med en person som ensamt ansvarig för alla publiceringar i en tidning om kontrollmöjligheten ändå är en chimär? Kanske inte. Men är defaitism den enda vägen? Måste utgivarna abdikera? Är teknik predestinerad att slå publicistik? Eller väljer vi själva?
Den ensamme utgivarens bromspedal mot den teknikledda autopiloten.