Ledare

Bang i blockpolitiken

Foto: Magnus Bard

Efter ett utdraget politiskt cirkusnummer gav Sverigedemokraterna till slut besked: Deras röster i budgetomröstningen kommer att läggas på alliansens alternativ. Därmed blockeras regeringens budget, statsminister Stefan Löfven lamslås och riksdagen kastas ut i okänd terräng.

Svensk politik befinner sig knappast i kris, men väl i ett historiskt tumult.

Hur hamnade vi här?

Sverigedemokraternas utpressning i budgetfrågan har satt dem själva i rampljuset, men det starka skenet har återkastats mot de andra partierna och deras bekymmer. Risken för en blockering har legat i korten sedan valnatten.

Förutsättningarna för hållfasta lösningar och stabila majoriteter i riksdagen är usla. De anständiga partierna tycks inte förstå varandra, knappast ens sig själva. Ännu mindre går det att skönja en tydlig bild hos partierna av dynamiken dem emellan.

Ytligt sett har Socialdemokraterna anpassat sig till i en försvagning. Förrförra partiledaren Mona Sahlin drog slutsatsen att tiden med socialdemokratiska enpartiregeringar var över. Rödgrön regeringskoalition blev hennes melodi.

Stefan Löfven accepterade Sahlins analys, och sedan valet ingår hans parti för första gången sedan 1950-talet i en koalitionsregering.

Problemet löst? Bevisligen inte. Den socialdemokratiska försvagningen är permanent, och partiets nya position betyder något mer än att MP ska sitta med i Rosenbad.

Socialdemokraterna behöver reflektera djupare över vad som måste förändras i partiets sätt att se på regeringsinnehavet. Tolkningen av mandatet från väljarna behöver justeras, liksom den grundläggande strategin för att bygga en regeringsmakt som håller i fyra år.

Socialdemokraternas förvirring leder till olycka i äktenskapet med Miljöpartiet. ”Samarbetsregeringen” har saknat en kärna, och de gröna språkrören utkämpar själva en inre kamp. Partiets bild av makten har varit ofullständig; gammal idealism grumlar fortfarande blicken.

Vänsterpartiet har varit kluvet inför idén om rödgrön koalition. Ifall Miljöpartiet blir Socialdemokraternas bästa vän, vad händer med Vänstern?

Partiet har inte mer än halvhjärtat förmått reformera sig till en pålitlig samarbetspartner. V-ledaren Jonas Sjöstedt gick till val på en enda fråga, ett ultimatum: skrota vinster i välfärden – annars är vi inte med. Stefan Löfven förmådde inte hantera det.

Medan Moderaterna har genomgått förnyelse och Socialdemokraterna försvagats har småkusinerna i det borgerliga samarbetet krympt. De har försökt renodla sina roller som nischade, mer ideologiska och mer utpräglat borgerliga partier. Någon ambition att utgöra en självständig mittenkraft i svensk politik märks inte längre i Folkpartiet. Centerpartiet har sedan länge gjort upp med arvet som intresseparti för bönderna.

Allt detta har haft en stelnande effekt på blockpolitiken. Om inte Sverigedemokraterna funnits som en kil mellan de två sidorna hade problemen varit mindre. Nu skapar blocken ett besvärligt läge i riksdagen.

Stefan Löfven ville bli den som bröt blockpolitiken, men har visat sig vara den som förstår den sämst. Hans största missbedömningar har handlat om Centern och Folkpartiet.

När Löfven efter valet försökte få in C-ledaren Annie Lööf i samarbete med ”landsbygdspolitik” som lockbete skymtade en avgrund i hans okunskap. Som om Lööf var beredd att sälja sig för höjda mjölkpriser.

Trevarna mot FP och Jan Björklund tycktes bygga på föreställningen om ett 12-procentsparti styrt av smygsossar. Men Folkpartiet står långt från Socialdemokraterna och ännu längre från Miljöpartiet. Ett samarbete där även de svurna fienderna i Vänstern ingick vore otänkbart. Även om det hade varit möjligt så skulle partiet genom sin litenhet ha otillräcklig fallhöjd för någon självuppoffrande samverkan. Också den skickligaste S-ordförande hade haft svårt att lösa problemet.

Stefan Löfven vägrar att ta begreppet ”alliansen” i sin mun och förblir djupt oförstående inför det samarbetets logik.

Socialdemokraternas önskan att stödja sig på borgerliga kryckor är gammal. Skräcken inom C och FP är att glida ur allianssamarbetet och hamna i omloppsbana kring S, trots att de själva har förändrats och Socialdemokraternas gravitation har försvagats.

Sverigedemokraterna har genom sitt besked om budgeten skapat dramatik. Men den riksdag som röstades fram den 14 september har många fler blockeringar än de som skapats av SD. Det oklara läget kräver klarsyn inom båda blocken.