Det dåliga samvetet är vår eviga följeslagare. Vi strävar efter välstånd och trygghet. I västerlandet har vi under det senaste halvseklet nått långt i bägge avseendena. Men det är just då, när alla hjulen rullar och alla hushåll kan mer än bara hålla näsan över vattnet, som samvetet slår till.
Då ställs frågan: Behöver vi alla dessa prylar, är vi lyckligare nu än förr?
De som inte är helt unga minns hur 1960-talets föräldrar anklagades för prylgalenskap och hur de fick se sina barn lämna hemmet för alternativt julfirande. Kvinnorörelsen förkunnade sin icke-materialism med behå-bränning och läppstiftsförbud.
Sedan gick de goda 1960-talstiderna över i 70-talets oljekriser och Abbas bling-bling var med ens helt godkända. I stället för antikonsumtion kom domedagsdebatter om hur den dyra och försvinnande oljan skulle sänka västerlandet i mörker och fattigdom.
Reagan- och Thatcherårens uppsving förkroppsligades av Wall Street-männens miljonklipp och de vadderade axlarnas och knytblusarnas långa blondiner. Det var för mycket, dags för en konsumtions- eller, som det också hette, livsstilsdebatt.
Så blev det 1990-tal och djup ekonomisk kris. Efter budgetsanering och med en skjuts av globalisering och ny teknologi njuter vi nu sedan fem sex år av goda tider. Det är en konsumtionsboom och en värdestegring på bostäder som inte tycks ha något slut. Den verkliga lyxkonsumtionen - avlägsna resmål, fritidsbostäder i andra länder, nya kök och badrum - allt detta har nära nog blivit var mans möjlighet.
Den exklusiva modeindustrin är inte längre så exklusiv. Inte bara Ikea finns över hela världen, det gör också de klassiska franska lyxhusen.
Visst är det en spektakulär konsumtion. Relativt triviala föremål som handväskor har förvandlats till eftertraktade superdyra statusföremål. Förrförra året var det de små hundarna, nästa säsong blir det skorna - och året därpå något annat. Människans lust efter det dyra, det som markerar hennes särställning, hennes tillhörighet till en liten grupp som "vet hur det ska vara" är inte ny. Det räcker med att erinra om Marie Antoinette, all lyx moder.
Debatterna är inte heller nya. Just nu är det alltså den orimligt dyra handväskan och det ombyggda köket som inte bara ifrågasätts utan fördöms.
En "riktig människa" bryr sig inte om dylikt, hon ser högre värden än det som ett vackert kakfat eller ett mjukt väskskinn kan bjuda.
Givetvis är den människas liv torftigt vars enda njutning är ett nytt vackert köksskåp. Och givetvis är den människa inskränkt som värdesätter sina medmänniskor efter deras handväskor. Men, och det är ett stort men, hur kan vi veta att väskköparen är funtad just så? Är det alldeles säkert att den tillfredsställelse en familj känner som bjuder in sina vänner till middag i det ombyggda köket bara är ytlig?
Kan det inte vara så att ytan inte är allt, att det faktiskt går bättre att sitta ner längre i det nya köket och att det bjuder något så svårdefinierbart som trivsel och skönhet?
Konsumtionsdebattörer utgår bara alltför ofta från en endimensionell och översåtlig bild av de andra, de där som köpte plastmöbler på 60-talet, bar knytblusar på 80-talet och nu svänger med handväskorna.
En väska kan få kosta vad som helst. En viktigare fråga är hur och av vad den gjorts och hur den blir som sopa. Vi ska hushålla med världens resurser men vara generösa mot varandra.