Fack och näringsliv gör rätt i att driva på om en bred upp- görelse över blockgränsen som öppnar för satsningar på kärnkraften. Senfärdighet på energiområdet straffar sig.
Kärnkraftsfrågan har plågat svensk inrikespolitik i årtionden. Regeringskriser och svårartade politiska låsningar har följt i dess spår. Det mest positiva som hänt under senare år är att centern mjuknat i sitt rabiata kärnkraftsmotstånd. Det banade väg för alliansens interna överenskommelse om att varken stänga reaktorer eller besluta om nya under innevarande mandatperiod.
Politiker måste kunna frigöra sig från historisk belastning. Frågor måste kunna ses i dagens ljus, mot bakgrund av nya förhållanden. Kärnkraftsomröstningen 1980 skedde i en annan tid, i en annan omvärld och med en annan befolkning vid valurnorna.
I dag är klimatfrågan en av de största globala utmaningarna. Det stärker kärnkraftens fördelar. Enligt en analys av Vattenfall ger kärnkraften de lägsta koldioxidutsläppen vid elproduktion jämfört med andra energikällor.
Samtidigt har stödet för kärnkraften ökat kraftigt. Enligt den senaste undersökningen från opinionsinstitutet Synovate är fyra av tio svenskar för att behålla och vid behov bygga nya reaktorer. Bara 15 procent vill avveckla. Det öka kärnkraftens legitimitet. Dessutom har det skett en teknikutveckling sedan 1980. Det gör kärnkraften säkrare.
Kärnkraften svarar i dag för halva den svenska elproduktionen. Precis som Svenskt Näringsliv, Pappers och LO understryker i en gemensam debattartikel i Svenska Dagbladet i går har den därför stor betydelse för industrin och därmed också jobben. Näringsliv och fack förenas i en ansvarsfull och realistisk syn på energin - kärnkraften måste vara ett av alternativen i en framtida svensk energipolitik. Övertron på biobränslen leder fel.
Deras otålighet om besked i kärnkraftsfrågan är berättigad och begriplig. Skogsindustrin pressas av både dyrare energi och dyrare råvaror. Under vilka förhållanden kommer den att kunna verka i framtiden? Fyra av Sveriges tio reaktorer kan falla för åldersstrecket på 2020-talet. Nya reaktorer kräver långa start- och investeringstider. Därför behövs en bred uppgörelse över blockgränsen.
Alliansen har uttalat en vilja att nå en överenskommelse. Än så länge har vi knappt sett ett embryo till en sådan. Ännu styr politiska låsningar och taktikspel kärnkraftsfrågan.
Såväl alliansen som de rödgröna har sina interna problem. Allianspartierna är i otakt. Centerns linje är trots allt fortfarande en avveckling. Folkpartiets Jan Björklund driver på om en utbyggnad och ser ökat kärnkraftsstöd som en möjlighet att vinna röster. Moderaterna är i princip för men ligger lågt medan kristdemokraterna blivit mer uttalat öppna för nya reaktorer.
Maud Olofsson borde förmå sitt parti att flytta sig ännu ett steg bort från det fälldinska 1970-talet. Det vore en historisk insats. En splittrad allians kan inte göra upp med socialdemokraterna - som i sin tur är splittrade internt och dessutom är i sällskap med de två avvecklingsivrarna miljöpartiet och vänsterpartiet. Genom att göra upp med alliansen kan Mona Sahlin lösa ett framtida problem för en eventuell rödgrön regering. Samtidigt vill hon naturligtvis inte bidra till att ta alliansens ur dess egen knipa.
Det hänger på Mona Sahlin och Maud Olofsson om Sverige ska kunna bygga en stabil grund för den framtida energipolitiken. Att döma av Sahlins uttalanden i Visby igår är det tyvärr den traditionella socialdemokratiska avvecklingslnjen som gäller.
I flera andra länder gör kärnkraften comeback, som i Storbritannien och i Finland. Sverige bör följa deras väg.