Sverige har fått en utrikesminister med hög internationell profil och en statsminister utan. Den senare börjar systematiskt med besök hos grannarna och med att ta plats i EU-kretsen. Oundvikligen kommer Fredrik Reinfeldt som statsminister att ägna mycken tid och kraft åt internationella frågor även om han behåller sitt fokus på jobben, jobben, jobben här hemma.

Förväntningarna på Carl Bildt som utrikesminister är från första stund höga: hela hans politiska karriär har haft ett utrikespolitiskt tema. Det var som ung "u-båtspolitiker" han först gjorde sig ett namn på hemma- och bortaplan. Åren efter statsministerskapet och efter Bosnienuppdraget har Carl Bildt ägnat åt internationell politik och internationella affärer. Om det nu är möjligt att skilja dem åt.

Detta har givit Carl Bildt ett stort nätverk, ofta på mycket hög nivå. Det bör också ha givit honom insikter i drivkrafterna bakom både affärer och politik på hög nivå. En del av de områden som den frie företagaren Bildt engagerat sig i hör till jordens smutsigaste, i bildlig bemärkelse. Oljan i Sudan och oligarkernas Ryssland är platser där det mesta av god affärssed och uppförandekodexar saknas.

Därmed är inte sagt att inte företagsinsatser i sådana områden skulle kunna vara nyttiga för fler än aktieägarna. Tvärtom. Investeringar är vad som behövs för att få i gång en ekonomisk utveckling, och investeringar behöver ingalunda betyda rovdrift.

Det är alltså inte Carl Bildts engagemang i sig som kan te sig problematiska i hans nya uppgift, det kan däremot den förhållandevis låga profil han haft visavi Ryssland. Carl Bildt var mycket tydlig om händelserna i samband med Sovjetunionens upplösning. För de baltiska staternas frigörelse spelade han en viktig roll. Och han knöt tidigt kontakter med marknadsinriktade demokratiska krafter i Ryssland. En tid under president Jeltsin tycktes de också vara framtiden. Så har det emellertid inte blivit.

Ryssland har under Vladimir Putin visserligen rett upp sina affärer men den politiska utvecklingen har vänts åter till Rysslands gamla auktoritära tradition. Kreml och säkerhetsorganen synes nu ha ett fast grepp om affärsvärlden, om medierna, om politiken. Till och med oppositionspartiet har bildats på Kremls uppdrag. Tidigare i år stiftades en lag som avser att täppa till det lilla andningshål som utgörs av fria organisationer.

Lägg därtill våldet i Tjetjenien, det aggressiva uppträdandet mot tidigare sovjetområden som Ukraina och Georgien och den laglöshet som resulterar i mord på journalister som Anna Politkovskaja och utvecklingen i dagens Ryssland kan bara beskrivas som skrämmande. Det mesta av vad vi förknippar med demokrati saknas hos Europas granne i öst.

Den som avser att spela en central roll i EU - och det gör Carl Bildts regering - kan inte undgå att ta en bestämd ställning i fråga om Ryssland. Sverige kan lika litet som resten av Europa blunda för övergreppen och rättsosäkerheten i Putins Ryssland.

Vad som krävs är inte svepande fördömanden utan en tydlig hållning i konkreta frågor. En sådan är utredningen av mordet på Anna Politkovskaja, en annan är lagstiftningen om kontroll av fria organisationer.

Med sina långvariga Rysslandskontakter har den svenske utrikesministern goda förutsättningar att föra en kritisk och konstruktiv politik. Men det förutsätter att han befriar sig från det perspektiv som en aktieägare i Vostoknafta har.