I folkpartiet tror de mycket på partiledaren. Det är han som ska göra't - föra partiet till himlen eller åtminstone till regeringsbordet.

Det gjorde Lars
Leijonborg. Mellan 1998 och 2002 lyfte han partiet från 4,7 till 13,4 procent och hyllades som Lejonkungen. Förra hösten drog han som en lojal alliansmedlem in partiet i Rosenbad. Men det räckte inte. Många partimedlemmar ville mer. Därför väljs i dag Jan Björklund, vice ordförande och skolminister, till partiledare.

Det förefaller vara en säker satsning: fortsatt hög profil och fortsatt betoning på krav och ordning. Björklund började sin politiska karriär i Stockholms stadshus och insåg tidigt sprängkraften i skolfrågan. Här finns ett utbrett väljarmissnöje och en oro för att svenska skolbarn inte får de kunskaper och den träning de behöver i en allt mer konkurrenspräglad värld.

Här kunde Jan Björklund kombinera ett genuint engagemang med den väl utvecklade konsten att fånga medieintresset: utspelspolitik på ett centralt politisk fält.

Här inleddes omvandlingen av folkpartiet från ett litet udda men välmenande parti i mitten till ett parti med tydliga lösningar till höger om mitten. Gärna kryddade med dirigistiska förslag av typen språktest, litteraturkanon, obligatoriska gynekologiundersökningar. Förebilden blev danska Venstres utveckling från landsbygdsliberalism till det ledande borgerliga partiet med regeringschefsposten.

Protester hördes. Och förra årets data-skandal blev något av vad-var-det-vi-sade. Men Lars Leijonborg överlevde, några huvuden rullade och partiet lät utreda saken och nu är den lagd till handlingarna.

Partiledare Björklund kommer därför till det berömda dukade bordet. Han har själv lyckats väl på sin regeringspost. Hans företrädare håller god min och stannar på en för partiet traditionellt viktigt post som högskole- och forskningsminister.

Jan Björklund som alltså väl behärskar konsten att driva politik genom utspel och rubrikanpassade formuleringar, kommer att kunna bredda sin repertoar. Rimligen förväntar sig hans uppdragsgivare att han ska föra över attityden från skolpolitiken till en rad andra områden och bli en utmanare till moderaternas Fredrik Reinfeldt. Ty trots det framgångsrika samarbetet i alliansen finns i de fyra partierna drömmen om att just det egna partiet ska dominera. Folkpartisterna har reflexer från Bertil Ohlin-åren i ryggmärgen och de tillfälliga framgångarna under Bengt Westerberg 1985 och Lars Leijonborg 2002 ses hellre som steg mot normaltillståndet än som just undantag.

I dag kan självfallet ingen veta hur Jan Björklund kommer att sköta sin partiledaruppgift. Däremot vet vi att en politiker på den posten kan utvecklas på ett oväntat sätt. Bengt Westerberg som valdes 1983 fick då ta emot en störtskur av misstro från dem som såg folkpartiets uppgift som att vara ett socialt samvete på den borgerliga sidan.

Westerberg var en känd budgethårding och hade ett marknadsekonomiskt bagage. Han utvecklades till en vänstersinnad socialminister i konflikt med en finansminister från sitt eget parti, och till en starkt profilerad jämställdhetsman.

Maria Leissner valdes i hård konkurrens med sakkunniga som Anne Wibble och Bo Könberg med den främsta meriten att hon hade lyskraft i medier. När genomslaget och opinionslyftet uteblev försvann också stödet.

Lars Leijonborg utsågs till partiledare som en traditionell socialliberal. Men det var under hans tid som partiet tog stegen åt höger.

Denna historia visar att folkpartiledare ofta levererar något annat än det förväntade. Döljer det sig kanske en mjukis under major Björklunds uniform?