Det finns många svar på varför irländarna röstade nej till Lissabonfördraget. Men den grundläggande orsaken är oron för förlorad suveränitet.
Tack gode Gud för havet mellan mig och Storbritannien. Så sjöng irländarna på den tiden som det brittiska imperiet hävdade sin överhöghet på den gröna ön.
Nu har de irländska väljarna förkastat EU:s Lissabonfördrag som ett hot mot deras självständighet. I detta finns en historiens ironi: Irlands framgångsrika EU-medlemskap hade under 90-talet stor betydelse för landets utveckling från brittiskt bakvatten till keltisk tiger.
Nej-opinionen tycks sönderfalla i ett smörgåsbord av motiv, mer eller mindre välgrundade. Trots explicita försäkringar om att Irlands neutralitet ska respekteras tycks inte minst många kvinnor ha röstat nej därför att de varit oroliga för att irländska soldater skulle tvingas in i en EU-armé.
I det katolska landet har också en oro för en mer liberal syn på abort och dödshjälp spelat in. Vilket återigen utgör en ironi med tanke på att det har funnits ett svenskt EU-motstånd som bekymrat sig för att vi skulle påtvingas en katolsk syn på familjefrågor.
Det är just denna ironi som utgör EU:s största problem. Om unionen hade en bestämd politisk eller värdemässig dagordning skulle medborgarna i de enskilda länderna kunna ta ställning utifrån sina värderingar och preferenser.
Men EU är ett mycket svagt ideologiskt projekt. Det som dess vedersakare ofta helt korrekt klagar på är den stora byråkratin. Men armén av tjänstemän i Bryssel och deras makt är i själva verket en följd av den bristande politiska styrning som uppstår när 27 suveräna länder ska kompromissa sig fram till en gemensam ståndpunkt.
Lissabonfördraget är ett försök att få ett mer effektivt beslutsfattande inom unionen. Till en del innebär det mer överstatlighet, i andra delar stärker förslaget de nationella parlamentens ställning inom unionen.
Motståndets minsta gemensamma nämnare är att fördraget kan uppfattas som ett hot mot den nationella suveräniteten. Bakom detta stridsrop kan många samlas från vänster till höger, från rik till fattig: vi vet vad vi har, men inte vad vi får.
Det är knappast någon märklig reaktion. Att skriva nya regler och författningar för en sammanslutning av självständiga stater är ett ovanligt historiskt projekt.
Den enda självklara föregångaren är USA. Och där krävdes det flera år av förhandlingar för att skapa en amerikansk union, som dessutom inte förverkligades fullt ut med mindre än ett blodigt inbördeskrig som avskaffade slaveriet.
I Europa är läget på ett sätt oändligt mer gynnsamt: det finns ingen grundläggande konflikt om vilket moraliskt och ekonomiskt system som ska gälla. Däremot är den nationella identiteten långt starkare i Europa. Många länder har som Irland bittra minnen av vad förlorad suveränitet kan innebära.
Därför kan EU aldrig bli som USA. Men Europa måste kunna agera gemensamt utåt: för att möta klimathotet, skapa fred, demokrati och säkerhet på Balkan och hantera ett nynationalistiskt och oljerikt Ryssland.
De som tror på EU måste bli långt bättre på att argumentera för de framgångar som har uppnåtts och vederlägga felaktiga föreställningar om förlorad suveränitet. Men EU måste också vara tydligt. Om alla övriga länder godkänner fördraget bör Irland tvingas att ompröva sitt nej eller övergå till att bli en associerad medlem.