TV 4, folkhälsoarbete och kulturgärning. Tre ord som man kanske inte precis föreställer sig i en och samma mening. Men ingredienserna i serien "Matakuten" bjuder på allt detta. Plus en massa mer. Politik, till exempel.
För visst är det politiska prioriteringar som gör att vissa skolor satsar fyra kronor på maten per elev och måltid och andra femton. Och visst är det politiska beslut som förklarar att vissa kommuner lagar mat i stora centralkök, kyler den för att sedan flera dagar senare låta andefattiga "mottagarkök" värma upp den igen.
Eller mat och mat förresten. Det är halv- och helfabrikat som gäller också i de kök som finns för att laga mat. Och innehållsförteckningar som är svåra att förstå. Men med en pyttipanna som är gjord av "sammanpressat nötkött" ska man nog vara glad för att inte mer exakt veta vilka delar på djuret som pressats ihop med vad och hur man sedan får köttslamskuberna att hålla ihop.
Näringsmässigt är det också för bedrövligt. En laboratoriekontroll visade att en burk kattmat innehöll dubbelt så mycket D-vitamin och 16 gånger så mycket järn som en portion skolmat. Järninnehållet motsvarade inte ens en femtondel av dagsbehovet hos ett växande barn.
Tre toppkockar, Melker Andersson, Paul Svensson och Carola Magnusson, har tagit plats i tre olika skolkök. Utmaningarna är många och handlar om mer än mat. Om kryddsvaga och emellanåt förändringsfientliga medarbetare. Men också om upphandlingsregler som gör det omöjligt att få tag på färska råvaror.
Det är inte klokt, konstaterar Paul Svensson, om jag vill ha färsk kyckling så måste jag prata med Stockholms kommun. Det är inte ett hus jag ska bygga, jag vill ju bara ha kyckling. Och för att få det måste jag be en person som varken ska laga eller äta maten.
Paul Svensson har rätt. Det är inte klokt. Lagen om offentlig upphandling utgår från en klok idé om att motverka svågerpolitik och att skattepengar inte ska förslösas. Det är naturligtvis bra att en kommun bjuder in alla aktörer att delta i tävlingen om att bygga ett nytt stadsbibliotek och att man inte ger uppdraget till kommunalrådets svåger.
Men man måste kunna skilja på stort och smått. På det som doftar och på det som inte doftar. Att köpa färsk fisk är inte samma sak som att köpa kontorsmateriel för flera års förbrukning. Vi vet vad som ligger i vågskålen för offentlig upphandling: att inköpen går rätt till och att man inte favoriserar någon bekant som säljer dålig mat dyrt.
Men vi vet numera också vad som ligger i den andra vågskålen: en erbarmlig matkultur, övervikt och felnärda barn. Möjligen ligger där också onödigt dåliga skolresultat, koncentrationssvårigheter och bråk. I ett av avsnitten påtalas matens betydelse för inlärning. Och kanske är det inte alltid fler kuratorer och elevvårdsassistenter som behövs om det är oroligt i skolan. Kanske är det bättre mat.
Jag vill rädda våra barn säger kocken Carola Magnusson. Melker Andersson pratar om mat och kärlek. "Fan vad det är skoj att laga mat", utbrister Paul Svensson när han står med händerna fyllda av sitt riktiga potatismos. De brinner i de där köken.
En teveserie av något slags "dokukaraktär" där rollerna renodlas för att passa konceptet, javisst. Men kockarnas engagemang, sinnlighet och passion för den goda maten går inte att missta sig på. Och det är beklämmande att se hur den manliga kommunalpolitikern som Carola Magnusson uppvaktar i första hand reagerar på hennes intensitet och låga - och mindre på vad hon har att säga. Som om det för honom gällde att lugna ett galet fruntimmer som fått för sig någonting. Och som om engagemang vore icke-önskvärt inom kommunal förvaltning, när det i själva verket är mer av den varan - inte mindre - som man skulle önska sig.
Bra mat handlar mindre om pengar, mer om kultur och attityd, även om förstås fyra kronor per portion och barn är på tok för lite. Gärna mer pengar. Men gärna också ett perspektivskifte. Och en insikt om att bra och näringsriktig mat handlar om mer än tillfällig tillfredsställelse för smaklökarna. Det handlar också om folkhälsa, kultur, inlärningsförmåga, trivsel och ork.
Och det är värt mycket mer än fyra kronor.
DN 27/10 2008