Man inser, har den tyske författaren och Nobelpristagaren Günther Grass påpekat, hur stillsamma kineserna är om man gör tankeexperimentet att det fanns en miljard tyskar.

Grass ironi hade förstås udden riktad mot de egna landsmännen. Men han fångade också en grundläggande skillnad mellan västvärlden och Kina. Europas historia har handlat om expansion, medan Kina har strävat efter att skydda och isolera sig från omvärlden.

Den västerländska kolonialismen har varit brutal, rasistisk och exploaterande. Men samtidigt också efter hand alltmer infärgad av universalistiska föreställningar om alla människors lika värde.

Ofta har detta inneburit ett monumentalt hyckleri. Men det har också lett till att de idéer om demokrati och mänskliga rättigheter som artikulerades i Europa har fått fäste i andra delar av världen, bland annat Kina.

Kinas historia präglas av centralism och imperiebyggande med begränsade geografiska ambitioner i jämförelse med den europeiska kolonialismen. Vad än förklaringarna till detta är innebar det att Kina har haft begränsat intresse av att sprida sin kultur utanför vad man uppfattat som gränserna för det egna riket. Däremot har man under 1800- och 1900-talet fallit offer för både västerländsk och japansk aggression.

Dessa historiska erfarenheter har lett till en inåtvänd nationalism som militant undanber sig all form av inblandning utifrån, även fredliga opinionsyttringar som innebär kritik mot

Kommunistpartiets auktoritära styre. Vi lägger oss inte i era angelägenheter, ni ska inte ha synpunkter på oss, är den officiella kinesiska attityden – nu senast manifesterad i den aggressiva reaktionen mot att regimkritikern Liu Xiaobo blivit årets mottagare av Nobels fredspris.

Hur ska då omvärlden förhålla sig till den kinesiska känsligheten för kritik? En del länder, av vilka många själva vill fortsätta att kränka mänskliga rättigheter, har visat sin solidaritet med Kina genom att bojkotta utdelningen av Fredspriset i Norge.

Det finns också de som menar att det är kontraproduktivt att driva en hård linje. På DN Debatt i går hävdade den norske juristen Fredrik Heffermehl att det var fel att ge fredspriset till Liu Xiaobo eftersom det har lett till internationella motsättningar som gör Kina än mer styvnackat.

Heffermehl har naturligtvis rätt i att väst måste fortsätta att samarbeta med Kina och försöka få till stånd en dialog. Men det får inte innebära en rädsla för att stå upp för grundläggande medborgerliga rättigheter och visa solidaritet med landets förföljda dissidenter.

Det vore en tragisk historisk ironi om Europa med sitt koloniala förflutna nu skulle avstå från att driva medborgerliga rättigheter med fredliga medel av rädsla för att stöta sig med det alltmer ekonomiskt starka Kina. Om vi gjorde det skulle vi svika den upplysningstradition och universalism som är den bästa delen av Europas allt annat än ljusa förflutna.

Den kinesiska isolationismen är dessutom ohållbar i en globaliserad värld. Kina är på väg att bli världens största ekonomi och har stora intressen världen över, från Afrika och krisdrabbade europeiska länder till USA.

Denna maktposition kräver också ett ansvarsfullt agerande. Och det i sin tur är endast möjligt med öppenhet och demokrati. Därför är det båda en fråga om nödvändig solidaritet och ett långsiktigt egenintresse att stödja den växande kinesiska medborgarrättsrörelsen.

Som Liu Xiaobo själv uttryckte det i DN kultur i går: ”Detta är en tid då ljus och mörker, frihetssträvan och förtryck samexisterar.”