Frustrationen över utanförskapet växer bland Stockholms förortsungdomar. I Husby och Kista attackeras brandkår och polis. Mordet på en 23-årig svensksomalier tros ha bidragit till oron.
När en ung kille blir mördad på Kungsholmen i Stockholms innerstad reagerar till och med Sveriges statsminister. Men när någon av oss i förorten sticks ihjäl, då är det som om ingenting har hänt.
Jämförelserna mellan dödsmisshandeln av Riccardo Campogiani förra oktober och knivmordet på svensksomaliern Ahmed Ibrahim Ali för 10 dagar sedan gjordes i P4 Radio Stockholm i går. Så går tongångarna i Stockholmsförorterna Husby och Kista, menade närpolisen Mustafa Alshawi, som varnade för att en ungdomsrevolt kan vara på väg att torna upp. Känslan av att stå utanför det svenska samhället påminner om reaktionerna i samband med diskoteksbranden i Göteborg för tio år sedan. Då var misstron mot polis och brandkår stor bland de anhöriga. Vid olycksplatsen spreds ryktet att sjukvårdspersonal medvetet lät invandrarungdomar dö.
I det här fallet har ungdomarna tagit ut sin frustration genom att kasta sten mot brandkår och polis. I söndags attackerades och vandaliserades två polisbilar med meterlånga järnstänger. Det är tydligt att åtminstone vissa ungdomar ser polisen mindre som ett stöd och mer som en fiende. Aggressiviteten bottnar också i rädsla.
De frågar sig om någon kommer att bry sig om det som hände Ahmed skulle hända dem, berättar föreståndaren för ett lokalt ungdomshus för Svenska Dagbladet, eller om de kan dö här ute utan att samhället engagerar sig, eller ens märker det.
Det går inte att komma ifrån att ungdomarnas misstankar i viss mån verkar vara befogade. Skillnaden i bevakning är markant, trots att det nu liksom förra hösten handlar om en ung man som fallit offer för det onödiga gatuvåldet. Båda händelseförloppen kännetecknas av en chockerande brutalitet. Riccardo sparkades till döds på öppen gata. Ahmed knivskars svårt och dumpades sedan utanför Karolinska universitetssjukhuset.
Eventuella fördomar om att historien ignorerats på grund av att offret är en "värsting", som underförstått har bidragit till sitt eget öde, har under de senaste dagarna kommit på skam. Förundersökningsledaren bekräftar att Ahmed inte rörde sig i kriminella kretsar.
I stället har Ahmed, som nyligen hade börjat en ny tjänst som gymnastiklärare, varit en förebild för ungdomarna i området. Han kunde ha blivit proffs, berättade hans fotbollstränare i gårdagens Aftonbladet. I stället valde han att spela för det lokala laget Atletico Husby.
Ett massivt begravningståg på omkring tusen personer följde i måndags Ahmed till den sista vilan. Vännerna planerar nu en fotbollsturnering och en manifestation mot våld till hans minne. Efterspelet till mordet på Ahmed Ibrahim Ali tycks ändå som en lokal affär. Inga politiker har ansett det nödvändigt att kommentera hans död. Skulle det ske nu, snart två veckor efter mordet, är ändå bristen på omedelbara reaktioner talande.
Även Riccardo Campogiani hade utländskt påbrå. Men det är svårt att inte fundera över om skillnaden i hudfärg och trostillhörighet ändå inte har spelat en avgörande roll. "Det hade kunnat vara min son". Det tankeexperimentet är troligtvis mer effektivt för majoriteten av landets politiker och journalister när det handlar om ljushyllta Riccardo, än om en svart muslim från Husby.
Att avståndet mellan innerstadens maktinstitutioner och de segregerade förorterna inte skulle vara mycket längre än ett par tunnelbanestationer, det är tyvärr fortfarande bara en illusion.