Terroristerna som angrep London den 7 juli uppnådde inte samma förödelse som deras själsfränder i Madrid och New York. Efter attacken mot kollektivtrafiken i den brittiska huvudstaden för två veckor sedan insåg många londonbor att det hade kunnat sluta mycket värre.
Fyra samordnade attacker, tre av dem nere i tunnelbanan, tusentals människor på väg till sina arbeten. Så såg förutsättningarna för katastrofen ut.
Gårdagens attack mot tre av Londons tunnelbanestationer, Oval, Shepherd's Bush och Warren Street, samt en buss i Hackneyområdet förde omedelbart tankarna till den 7 juli. Men återigen tycks gärningsmännen ha misslyckats i sina uppsåt. De tidiga rapporterna talade om att blott en person hade skadats.
Att de värsta farhågorna inte besannats vid det första juliattentatet - och inte heller nu i det andra - har förklarats med att terroristernas möjligheter att finansiera, planera och utföra sina dåd kraftigt beskurits sedan den 11 september. I den meningen har kampen mot Usama bin Laden och hans följeslagare varit framgångsrik - bara i Storbritannien har polisen och säkerhetstjänsten under de senaste åren lyckats förhindra flera dåd.
Detta arbete har fått mindre uppmärksamhet än de utförda terrorhandlingarna. Men det har varit avgörande för att människor ska kunna fortsätta att leva sina liv som vanligt.
Samtidigt kan ingen polis, hur effektiv den än är, stoppa varje fanatiker som är beredd att offra sig eget liv för att spränga ett fullsatt tunnelbanetåg eller en dubbeldäckare i luften. Vi vet ännu inte vilka som låg bakom torsdagens försök att döda och lemlästa, men de radikala islamisterna har med sina gärningar och öppet deklarerade ambitioner visat att de är i stånd att utföra sådana attacker.
Till skillnad från traditionella terrorgrupper som hemsökt Europa under senare decennier, har jihadisterna inga mål som är politiskt förhandlingsbara. Deras strävan är att göra slut på den västerländska demokratins form och livsstil. Visionen är apokalyptisk, metoderna är mordiska. Mot liberalismen står blodbadets politik.
Det är inte en konfrontation mellan den västliga världen och den islamiska. Usama bin Laden och hans anhängare har visserligen muslimska och lokala rötter, men påfallande många av de senaste årens mördare har också en identitet som västerlänningar.
Männen från den 11 september levde i Hamburg. Richard Reid, som försökte spränga ett Atlantflyg med en skobomb, föddes som kristen i England. Ahmed Omar Sheikh, som var med och organiserade mordet på Wall Street Journal-reportern Daniel Pearl, är brittiskfödd men har pakistanskt ursprung. Som Paul Berman påpekar i boken "Terror and Liberalism" studerade Omar vid London School of Economics, skolan där många unga trotskister, maoister och andra vänsterextremister rörde sig i kårkorridorerna för inte så länge sedan.
7 juli-mördarna tycks också ha varit någorlunda välutbildade britter med pakistansk bakgrund. Inte heller de kan göra anspråk på att vara fattiga och förtrycka som i desperation bestämmer sig för att massakrera oskyldiga medborgare.
Det är i stället fanatiska idéer som drivit dessa individer mot dödskulten och bomberna. Och deras intentioner begränsar sig inte till civila kristna och judar. Hotet riktas i hög grad mot majoriteten moderata muslimer som inte delar deras förvridna världsbild.
Ett hoppingivande tecken är att stödet för självmordsterror och andra våldsdåd i islams namn just nu tycks falla i den muslimska världen. I alla fall om man ska tro en stor Pewmätning som presenterades häromveckan. I Libanon ansåg exempelvis 73 procent av de tillfrågade år 2002 att terror ibland kan vara motiverat. I dag är motsvarande andel 39 procent.
Det påminner om att kampen mot terrorn i stor utsträckning är en kamp inom islam. Ytterst är det bara muslimer som kan förhindra att deras religion kidnappas och tas över av män som älskar döden mer än livet.
DN 22/7 2005