Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt bokmärka artiklar.

Ledare

De privilegierades feminism

Bortskämda arv­tagare.
Bortskämda arv­tagare. Foto: Thomas Karlsson

Genom Grön Ungdoms försorg ska Miljöpartiet göra feminism till en prioriterad fråga i valet. Men vad är det för slags feminism? Kvotering till bolagsstyrelser, fler pappamånader och jämställda löner i offentlig sektor, framhöll språkrören för några veckor sedan på DN Debatt.

Det är inte särskilt imponerande. ­Miljöpartiets jämställdhetspolitik gagnar i stort sett bara den grupp svenska medelklasskvinnor som har allra mest frihet i hela världen. De ska beredas plats i bolagsstyrelser genom öronmärkta kvinnoplatser och genom lagstiftning förmås att inte vara hemma för länge med sina barn. I familjer där föräldrarna är separerade, där den ene är arbetslös, eller där någon är ­uppenbart illa lämpad att ta hand om ett litet barn, är ”fler pappamånader” inte nödvändigtvis någon frihetsreform.

Miljöpartiets feminism känns lika brännande angelägen som löftet om att alla barn i förskolan ska få ekologiskt odlad frukt. (Som P1:s ”Medierna” klarlade för några veckor sedan måste man äta 400 kilo vanliga, besprutade vindruvor om dagen för att det ska gå att uppmäta hälsovådliga gifthalter i kroppen.)

Men kanske har Miljöpartiet bara påbörjat sin feministiska resa. All politik ska framöver genomsyras av feminism, lovar Gustav Fridolin. Man får anta att det även gäller omvärldsanalysen. När det kommer till klimatpolitik har partiet ett mycket känsligt samvete. Det finns inga gränser för hur skamsna vi i de rika länderna ska känna oss över den utveckling som har fört de stora befolkningslagren upp ur misär och ­fattigdom. Samma industrialisering drar nu över världen och har på några få decennier förbättrat levnads­villkoren för miljoner och åter miljoner människor.

Utsläppen av växthusgaser måste ner, och det snabbt, men den tillväxtkritik som Miljöpartiet fortfarande lutar sig mot är den bortskämda arv­tagarens vårdslösa förakt för föräldrarnas hårda arbete.

En feminism värd namnet måste erkänna att ekonomisk utveckling innebär att färre kvinnor dör i barnsäng, att fler kvinnor får möjlighet till utbildning, att fler kvinnor kan ta kontroll över sitt och sina barns liv. En feminism värd namnet måste också erkänna att det som håller miljontals kvinnor bokstavligt talat förslavade inte är kapitalism, tillväxt och koldioxidutsläpp. Det är diktatur, organiserad brottlighet, religiöst förtryck, fattigdom och urgamla sedvänjor.

Runtom i världen, framför allt i Mellanöstern och Afrika, praktiseras kvinnlig omskärelse. Unicef beräknar att 125 miljoner kvinnor är könsstympade. Flickor som knappt har nått puberteten gifts bort för att sexuellt tillfredsställa vuxna män. Småflickor blir attackerade på vägen till skolan. Kvinnor misshandlas och våldtas, utan att lagstiftare och rättsväsende ingriper. I en del länder avrättas våldtäktsoffer och kvinnor som haft utomäktenskapligt sex. Många tusentals kvinnor dör varje år i osäkra, illegala aborter – inte sällan för att de inte sett någon annan lösning på en utomäktenskaplig graviditet. Människohandeln med fattiga flickor som tvingas prostituera sig är världens vidrigaste industri, i sällskap med barnpornografibranschen.

Alliansen har ofta kritiserats för att inte vara särskilt intresserad av jämställdhet. Ändå är det under den borgerliga regeringen som viktiga steg har tagits för att garantera att inga svenska flickor med rötter i andra länder gifts bort mot sin vilja. Det är allians­ministrar som har täppt till hålen för barnäktenskap. Förra jämställdhets­ministern, Nyamko Sabuni, lyfte frågan om könsstympning. Hennes förslag om att gynundersöka alla högstadieflickor går utanför vad som kan anses vara berättigad maktutövning i en liberal demokrati, men engagemanget för de mest utsatta var lovvärt. Det är också under alliansregeringen som de lägst betalda kvinnorna har fått en månadslön extra i årsinkomst.

Det är irriterande att toppen av näringslivet förändras så sakta. Och det ojämlika uttaget av föräldradagar fördröjer onekligen total jämställdhet på arbetsmarknaden. Men som feministiska kampfrågor är valet av perspektiv mer än lovligt inskränkt.

Tänk om Miljöpartiets brinnande engagemang för internationell solidaritet i klimatfrågor kunde färga av sig på jämställdhetspolitiken. En slogan som ”internationell feminism” skulle dessutom visa väljarna att MP inte är en blek kopia av utmanaren Feministiskt initiativ. Ett parti så genomsyrat av postkolonial kritik att det inte i klartext förmår fördöma att det irakiska parlamentet överväger en lag som ska tillåta att nioåriga flickor gifts bort. Vad MP skulle behöva är helt enkelt en kraftig dos liberal feminism.