Under 2000-talet kommer européerna att börja dö ut. Enligt EU:s statistikbyrås prognoser kommer antalet dödsfall att överstiga antalet födslar i Europa redan år 2015.
Invandring kommer dock att säkra en befolkningstillväxt fram till 2035, då den samlade folkmängden i EU beräknas vara 521 miljoner i jämförelse med dagens 495 miljoner. Men därefter räcker inte nettomigrationen till för att kompensera de sjunkande födelsetalen. Den europeiska befolkningen kommer att börja minska och vara nere på 506 miljoner år 2060.
Fast skillnaderna inom EU är stora. I mitten av 2000-talet kommer Cyperns, Irlands och Luxemburgs befolkningar att ha ökat med omkring 50 procent. Storbritannien, de nordiska länderna (utom Finland) samt Frankrike, Spanien och Belgien beräknas också växa, om än något mer blygsamt. Antalet svenskar förutsägs bli omkring 11 miljoner, en ökning på omkring 18 procent.
I Östeuropa, Baltikum samt Tyskland kommer befolkningstappet att bli dramatiskt. Italien, Grekland och Holland hamnar på omkring plus minus noll.
Två varningar är på sin plats inför dessa siffror. Den första är att demografiska prognoser, som alla långsiktiga extra-
poleringar, inte är särskilt pålitliga. Såväl migration som människors reproduktiva beteenden är, gudskelov, svåra att förutsäga.
Det andra skälet till försiktighet är att demografiska övningar av det här slaget ofta spelar på nationalistiska strängar. Att projicera föreställningar om att "vi" håller på att dö ut och trängas ut av andra mer livskraftiga folk är ett klassiskt redskap för nationalistiska högerkrafter.
Detta sagt finns det en rad skäl att vara bekymrad över det framtidsscenario som EU:s statistikanalyser målar upp. På det mer handfasta planet handlar det om den försörjningsbörda som kommer att drabba den arbetande delen av befolkningen i framtiden. I dag går det omkring fyra personer i arbetsför ålder på varje medborgare över 65. År 2060 kommer den siffran att vara nere i under två personer per äldre i många EU-länder.
Men frågan är också om befolkningsminskningen verkligen reflekterar ett fritt val från medborgarnas sida. Undersökningar visar att de flesta européer vill ha två eller tre barn.
Varför de inte förverkligar detta önskemål kan man förstås bara spekulera om, men det är högst sannolikt att faktorer som arbetslöshet, dålig ekonomi, svårigheter för kvinnor att kombinera barn och förvärvsarbete, dåligt stöd till barnfamiljer och allmän brist på framtidsoptimism spelar in. I det perspektivet är befolkningsminskningen ett symtom på att allt inte står väl till i stora delar av Europa.
De åtgärder som kommer att bli nödvändiga för att dämpa och förhindra negativa konsekvenser av denna utveckling ligger för det mesta hos medlemsländerna. Där-emot är det nödvändigt att EU fortsätter att analysera den demografiska utvecklingen och ger konkreta förslag till långsiktiga politiska åtgärder.
Den demografiska krisen måste angripas på tre fronter: ökad sysselsättning, ökad jämställdhet och ökad arbetskraftsinvandring. För att klara försörjningsbördan måste den åldrande befolkningen arbeta längre, både män och kvinnor. Men det kommer ändå inte att räcka, invandringen måste öka med allt vad det kräver av integrationsbefrämjande insatser.
Och slutligen måste de hinder avlägsnas som gör att människor inte skaffar de barn de vill ha. Det kan röra sig om att till exempel öka möjligheterna till assisterad befruktning, men det viktigaste är att skapa en jämställd arbetsmarknad där kvinnor inte känner sig tvungna att välja mellan barn och yrkesliv.