Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Ledare

Diskriminering är en återvändsgränd

Härom året konstaterade statsminister Fredrik Reinfeldt det uppenbara: att trots finanskris är arbetslösheten inte anmärkningsvärt hög bland etniska svenskar.

Uttalandet var problematiskt eftersom det kunde tolkas som att arbetslöshet är ett mindre problem om det drabbar en viss grupp människor. De som verkligen ville tillskriva statsministern obehagliga åsikter hävdade att han menade att så länge "vi", den blonda och blåögda delen av befolkningen, har jobb att gå till, är allt frid och fröjd.

Det var förstås inte vad Reinfeldt menade. Snarare ville han peka på att arbetslöshetssiffrorna inte säger allt om tillståndet på den svenska arbetsmarknaden, och att stora grupper flyktinginvandrare innebär en särskild utmaning. Värre är att Moderaterna, liksom de flesta övriga partier, saknar tillräckliga svar på frågan hur glappet i deltagande på arbetsmarknaden mellan utrikes och inrikes födda ska jämnas ut. Ett glapp som hör till de absolut största bland världens rika länder.

Arbetslösheten är mer än dubbelt så stor bland utrikes födda. Sysselsättningsgraden är 21 procent högre bland inrikes födda. Och då ingår även euro­peisk och välutbildad arbetskraftinvandring i statistiken. Det finns med andra ord grupper av invandrare där arbetslösheten är avsevärt högre.

De vanligaste lösningarna heter utbildning och mer arbete mot främlingsfientlighet. Men, som nationalekonom Andreas Bergh visar i senaste numret av "Ekonomisk debatt", tyder forskningen på att det är andra saker som avgör om utlandsfödda får jobb i sitt nya hemland.

Av samtliga OECD-länder är Sverige det minst rasistiska landet. Bara ett par procent av befolkningen säger sig inte vilja bo granne med en utlänning. Alltfler anser att invandringen berikar Sverige. I Turkiet svarar över 30 procent att de inte vill bo granne med en icke-turk. Ändå är glappet på den turkiska arbetsmarknaden försumbart.

Det betyder givetvis inte att ingen diskriminering av människor med utländskt klingande namn förekommer på arbetsmarknaden, eller att vi bör förminska det lidande som rasism medför för den enskilde. Men att utgå från att diskriminering är det huvudsakliga skälet till arbetslöshet är en återvändsgränd.

Då är utbildning ett rimligare spår. Skillnaden mellan välutbildade och lågutbildade invandrare är större än skillnaden mellan grupperna utrikes födda och inrikes födda.

Samtidigt visar forskningen, skriver Andreas Bergh, att i länder där invandrare arbetar i lika hög grad är deras utbildningsnivå inte nödvändigtvis högre än bland invandrarna i Sverige. I en jämförelse mellan OECD-länderna framkommer i stället att det är hög inkomstspridning och färre regleringar på arbetsmarknaden som förenar de länder där invandrare arbetar i liknande utsträckning som befolkningen i övrigt.

Till det kommer skatte- och bidragssystemens utformning, huruvida de motiverar människor att ta arbeten med låg lön. I Sverige både gör och inte gör de det. Det mest flagranta exemplet på ett bidrag som uppmuntrar till att inte arbeta och integreras i det svenska samhället är vårdnadsbidraget – upp till 3.000 kronor skattefritt för att stanna hemma och ta hand om barn mellan 1 och 3 år. Över hundra kommuner, däribland Stockholm, erbjuder bidraget och det utnyttjas många gånger oftare i invandrartäta stadsdelar.

Värdet av utbildning kan inte överskattas, vare sig för samhället eller för den enskilde. Men i ett land med hög flyktingmottagning, bland annat från fattiga länder med bristfälliga utbildningssystem, är det en fåfäng förhoppning att utbildningsinsatser ska skapa förutsättningar för alla vuxna att konkurrera på arbetsmarknaden på lika villkor. Den punkt där det ses som lönsamt att gå från bidrag till arbete behöver flyttas neråt så att tillgång och efterfrågan möts.

Det handlar förstås om att vuxna människor måste få möjlighet att försörja sig själva, med allt vad det innebär av självkänsla och integration.

Men det handlar minst lika mycket om att barn som växer upp i områden där många vuxna inte arbetar får en väldigt destruktiv bild av vad som väntar dem själva, något som lätt blir en självuppfyllande profetia.

Från fackligt håll finns absolut ingen vilja att tillåta mer av låglönejobb. I ett politiskt klimat där alla partier kämpar om att vara den svenska modellens främsta försvarare finns heller ingen vilja att utmana facken. Men när valrörelsen är över måste ansvarsfulla politiker våga utmana det system som håller stora grupper utanför arbetsmarknaden.

Detta är en huvudledare skriven av medarbetare på Dagens Nyheters ledarredaktion. DN:s politiska hållning är oberoende liberal.