Sussi Kvarts och Anders Danielssons inlägg är klargörande, medan landstingsråden fördunklar mer än de förklarar. Det är inte avknoppningen DN invänder emot. Det är prissättningen och oviljan att ta ansvar för att ha slumpat bort stockholmarnas gemensamma tillgångar för någonstans mellan en tiondel och en hundradel av marknadsvärdet.
Det är lätt att vara efterklok, skriver den politiska fyrklövern, som om ingen visste något om det verkliga värdet.
Men det fanns ju uträknat av de egna landstingsekonomerna, innan försäljningen, det var bara det att politikerna struntade i det. De ”värderingsmän” politikerna hänvisar till hade enbart i uppdrag att beräkna värdet på inventarier. Och vad revisorerna från Öhrlings fått i uppdrag att beräkna är oklart.
Men om det är så att revisorerna – mot förmodan – räknat på fulla värdet, och ändå hamnat på en hundradel av priset minus inventarierna några år senare, så borde landstinget stämma den ansedda revisionsfirman. Alternativt själva axla skulden för detta mångmiljonslöseri med skattebetalarnas pengar.