Moderaternas stämma i Gävle var en framgång för partiledningen. De gamla moderaterna har blivit nya, öppna, sociala moderater. Väljarna däremot återstår att vinna.
Det var de nya moderaterna som möttes i Gävle. Partistämman präglades av en stilla glädje över att partiet nu är i maktställning. Fredrik Reinfeldts och Anders Borgs parti har lyckats, den totala omgörningen blev en framgång. Mot en sådan partiledning fronderar få.
Trots långa debatter om arbetsmarknad och tillväxt, om utrikespolitik och försvar var de kritiska rösterna få och, framför allt, var kritiken inlindad. För att inte tala om att alla ändringsyrkanden i partiledningens förslag försvann nära nog innan stämman prövat dem.
Till detta bidrog partiets nya stil: de nya moderaterna är snälla moderater. De berömmer varandra, de tackar för god debatt, de trivs tillsammans. Här kom några människor samman som vill göra det bästa för samhället och som inte belastas av några tunga teorier. Kontrasten till gamla moderata stämmor kunde inte vara större.
De nya moderaterna vill vara lyssnare. Är vi det och kan vi fånga människors frågor och ge svar kan vi bli hur stora som helst. Så kan moderatledningens budskap sammanfattas.
En så pragmatisk hållning riskerar att fjärma dem som kände sig hemma med det klassiska moderata samlingspartiet. Det bekymrar dock inte de nya moderaterna. Förlusterna är små, de hägrande vinsterna desto större.
Ett står dock klart: moderaternas program för att förändra och förnya Sverige omfattar mer än en valperiod. Klart är också att de nya moderaterna går till val 2010 i alliansen. Oklar är däremot den roll som denna allians ska ha i valrörelsen: någon gemensam partibildning ligger dock inte i den moderata planeringen.
Den kan ändå uppstå på annat sätt. För blir de nya moderaterna, vars värdegrund är liberal och vars praktik är flexibel, så framgångsrika som de själva just nu tror, är frågan vart de tre mindre allianspartierna tar vägen. För ju bredare och öppnare de nya moderaterna blir, desto svårare blir det att urskilja gränserna mellan partierna. Folkpartiet till exempel kan närmast komma att uppfattas som den skolpolitiska vingen av ett stort moderat parti.
I Gävle kändes nästa val långt bort, ännu mer fjärran tycktes de svaga opinionssiffrorna för alliansen vara. Huvudmotståndaren, socialdemokraterna, är emellertid närvarande: partiledaren Fredrik Reinfeldt utmanar i sina tal skuggan av Mona Sahlin, och partisekreteraren Per Schlingmann ser den egna alliansen utmana en motsvarighet ledd av Mona Sahlin.
Här blottas svagheten i de nya moderaternas upplägg. De har en ordentlig uppförsbacke när de vill övertyga om sitt engagemang för den svenska modellen, för arbete åt alla och ordning i statsfinanserna. Väljarna måste undra över en partiledning som närmast skryter över att den lämnat partiets gamla kärnvärderingar.
Visst måste politiska partier ompröva sin politik, visst kan politiska program bli både förbisprungna av verkligheten och förkastas av väljarna. Socialdemokraterna är ingalunda desamma i dag som för tio femton år sedan, för att inte tala om hur långt det är till 1970-talets socialdemokrati. Men socialdemokrater menar sig alltid i grunden vara desamma, trots ny politik och stora omsvängningar. Med de nya moderaterna förhåller det sig alltså tvärtom: de är i grunden helt andra än de var på Bo Lundgrens tid, för fem sex år sedan.
Åtminstone är detta vad de vill göra gällande. Ännu har väljarna inte tagit detta till sig. Förra årets valseger var en seger för alliansen som ny formation i svensk politik. Att segerrösterna blev flest för de nya moderaterna var en bieffekt.