Rättegången efter dödsskjutningen i Rödeby är tragisk på många sätt. Frågor om polisens och socialtjänstens ansvar ekar ännu obesvarade.
Rättegången mot den 50-åriga pappan som sköt mot det trakasserande pojkgänget i Rödeby rullar vidare. Bilden av mannen blev på torsdagen tydligare då Peter Andiné, ledare för det rättspsykiatriska team som undersökt den åtalade, redogjorde för sina observationer. Bilden bekräftades av försvarets expertvittne professor Sven-Åke Christiansson, som berättade om människors reaktionsmönster när de utsätts för extrem stress.
Flykt och då att fly till sitt hem är enligt Christiansson den vanligaste reaktionen för att avvärja ett hot. Och det var ungefär så den 50-årige mannen och hans familj hanterat övergreppen från ungdomsgänget tidigare. Den här gången gick det inte. Familjen blev angripen i sitt hem. Någon reträttväg fanns inte.
I det samhällskontrakt som upprättats mellan medborgare och stat har medborgarna överlåtit ansvaret för skydd för liv och ägodelar till statsmakten. I grunden för dödsskjutningen finns ett samhälleligt svek mot familjen. Hade polis, socialtjänst, föräldrar eller civilsamhället tagit sin del av ansvaret och skyddat familjen hade det sannolikt inte blivit någon skottlossning.
Samtidigt: Hade läkarkåren tagit sin del av ansvaret hade händelseutvecklingen också varit en annan. Vapenlagen tvingar behandlande läkare att omedelbart anmäla till polismyndigheten om någon utifrån medicinska skäl är olämplig som innehavare av vapen. Här krävs inte ens psykiatriska diagnoser utan även den som av medicinska skäl inte bör ha vapen hemma ska anmälas. Det här är en uppgift som läkarkåren sköter riktigt dåligt.
Samtidigt, för att ytterligare komplicera, bör man fråga sig vad som hänt om det inte funnits något gevär. Hur långt hade den skottskadade 17-åringen gått? Kanske hade det i stället varit han som stått åtalad för att ha bragt en människa om livet. Man ska komma ihåg att våldet hade eskalerat, att 17-åringen faktiskt sagt att han skulle döda och att ett par av tonåringarna var beväpnade med påkliknande föremål. Man behöver inte - som den åtalade mannen - vara stresskänslig eller psykiskt skör för att uppleva ett hot i den situationen.
Medan nödvärnsrätten i USA är extrem åt ena hållet har den i Sverige varit extrem åt andra. Vi kommer aldrig att få veta hur rätten skulle ha dömt om pappan inte laddat om geväret, om han sansat sig efter första skottet, det som faktiskt fick ungdomarna att backa. En av de saker som ytterligare komplicerar bedömningen är i vilken mån man kan kräva att en man med Tourettes syndrom och adhd ska reagera rationellt. Det som nu kallas en ren avrättning, när mannen laddar om och går fram och på kort avstånd skjuter den ene av pojkarna rätt i bröstet, är kanske hos en extremt stressad och traumatiserad man inte samma sak som för andra. Värt att minnas är att i grunden för nödvärnsrätten ligger upplevelsen av hot, inte bara faktiskt hot. Att sedan leda i bevis vad man upplevt är en annan sak.
En utveckling där nödvärnsrätten närmar sig den amerikanska är inget eftersträvansvärt. Det är däremot en diskussion om var vi i Sverige vill dra gränserna. Vidare behövs en diskussion om hur medborgare bättre kan utkräva ansvar när socialtjänst och polis låter bli att agera. Och varför det är så mycket lättare att ställa poliser till ansvar i domstolar för vad de gjort än för vad de inte gjort.