Ingen annan fråga har så förgiftat svenskt politiskt liv som kärnkraften. Den har splittrat partier, fått regeringar på fall och förstört förutsättningarna för rationell energipolitisk debatt.

Samtidigt har kärnkraften starkt bidragit till att Sverige kunnat kombinera ekonomiskt välstånd med låga koldioxidutsläpp. Kärnkraften är inte hela svaret på hur Sverige ska pressa ned koldioxidutsläppen ytterligare. Men särbehandlingen av kärnkraften och fixeringen vid att den måste avvecklas har varit destruktivt.

Centerledaren Maud Olofsson är ingen vän av kärnkraft. Men med den överenskommelse om energi- och klimatpolitik som alliansens fyra partiledare presenterade i går gav hon prov på både mod och framsynt ledarskap. Hon valde kompromissens väg. Inte för att hon gillade alla delar utan för att bara en kompromiss kan ta Sverige ur det låsta läge som decennier av kärnkraftsstrid försatt landet i.

Som Kristdemokraternas Göran Hägglund föreslog på DN Debatt för en vecka sedan sätts ett tak för antalet reaktorer. Avvecklingslagen upphävs och förbudet i kärntekniklagen mot nybyggnad tas bort.

I efterhand framstår alliansens uppgörelse inför valet 2006 som en förövning. Kompromissen den gången var att man varken skulle bygga ny kärnkraft eller stänga reaktorer under den kommande mandatperioden. Det undanröjde en tvistefråga och ökade fyrpartialternativets trovärdighet. I sak var det däremot defensivt. Man enades om status quo och sköt alla strategiska avgöranden på framtiden.

Med det hade alliansen kunnat nöja sig. Men med gårdagens överenskommelse överträffar alliansen förväntningarna. Den visar kraft, kreativitet och, inte minst, en tilltro till det gemensamma projektet.

De fyra partiledarna har inte taktiskt avvaktat eller positionerat sig för att klara det egna partiet så helskinnat som möjligt undan en hotande borgerlig valkatastrof 2010. I stället flyttar de gemensamt fram sina positioner i energi- och klimatpolitiken.

Oppositionen uppfattade utmaningen och kallade genast till egen presskonferens. Det är nog inget som Peter Eriksson och Lars Ohly ångrar. För Mona Sahlin där-
emot var tillställning en mindre katastrof.

Socialdemokratisk kärnkraftspolitik har sedan 70-talet präglats av strävan att hålla en linje som innebär både och. Å ena sidan ska LO och den elintensiva industrin tillförsäkras trygg energi till rimliga priser. Å andra sidan ska kärnkraften framställas som en nödlösning och det kärnkraftsfria samhället utmålas som målet.

Mona Sahlin har varit med länge och vet vad som förväntas. Men på gårdagens presskonferens klarade hon inte balansgången. De obligatoriska försäkringarna till "LO-killarna och tjejerna" fanns där. Men både hennes språk och sällskap gjorde att helhetsintrycket blev ett annat än det partiet tidigare gjort allt för att upprätthålla.

I sak är det som alliansen enats om odramatiskt. Kärnkraften har bara befriats från den negativa särbehandling som den varit utsatt för. Men i stället för att lugnt kommentera det som faktiskt föreslås skruvade Mona Sahlin upp tonläget. Fyrpartikompromissen utmålades som en massiv satsning på kärnkraft. Och denna energikälla är med Sahlins ord "dyr, avlägsen och farlig".

På kort sikt kan den borgerliga alliansen tjäna på att Mona Sahlin målar in sig i ett hörn. Men för Sverige vore det en olycka. I stället för att skruva upp den kärnkraftskritiska retoriken borde Mona Sahlin gripa tillfället. En långsiktig, blocköverskridande energiuppgörelse finns inom räckhåll.