Den svenska bostadspolitiken gynnar människor med hyreskontrakt i attraktiva lägen. Förlorarna är alla som saknar kontakter eller rätt bakgrund.
Anta att marknaden för bostadsrätter och villor var prisreglerad. I stället för att köpare och säljare själva bestämde vad ett objekt var värt, skulle en organisation med hundratals anställda förhandla om detta med Sveriges kommunala fastighetsägare. Resultatet av dessa överläggningar skulle sedan styra prisbilden på hela marknaden.
Tänk sedan att dessa förhandlingar utmynnade i att alla bostadsrätter och villor i Stockholm som var lika stora skulle kosta ungefär lika mycket, oavsett var de låg. Priset för en trea på Mosebacke torg var detsamma som priset för en trea i Hässelby. På motsvarande sätt skulle en villa på Lidingö med sjöutsikt kosta lika mycket som ett hus i Huddinge.
Tror någon att en sådan marknad skulle fungera i praktiken?
Bostadsrätter och villor i efterfrågade lägen skulle över huvud taget inte gå att köpa på lagligt. Ty vem vill sälja en lägenhet eller ett hus vars officiella värde är konstlat lågt? Då är det bättre att bo kvar eller att bjuda ut objektet på den svarta marknaden, som uppstår när politiker eller byråkrater försöker reglera priset.
Effekterna för samhället skulle bli negativa. Det skulle växa fram en kultur av privilegier. De med rätt bakgrund, kontakter och känningar skulle komma åt de bästa kontrakten. Samtidigt avtar investeringarna när marknadspriset förbjuds. För vem vill stoppa in kapital i ett nybygge om någon byråkrat sätter ett tak för slutpriset till kunden? I praktiken upphör en viktig del av bostadsmarknaden att fungera.
Ovanstående exempel för tankarna till de forna öststaterna, där prisregleringar förstörde många marknader. Men även för svensk del är beskrivningen bekant. Den är nämligen en adekvat redogörelse för situationen på hyresmarknaden i Sveriges huvudstad, som i dagarna aktualiserats av en statlig utredning.
I Stockholm har en koalition av lokalpolitiker och ombudsmän från Hyresgästföreningen - en organisation som tjänat miljardbelopp på kollektiva hyresförhandlingar - rubbat balansen på marknaden. Människors värderingar tillåts sällan få något genomslag i priset. Lägesfaktorn spelar en marginell roll. En trea i förorten kan till och med vara dyrare än en lägenhet i de mest attraktiva delarna av innerstaden.
Försvararna av denna ordning påstår sig stå för rättvisa och en social bostadspolitik. Men det nuvarande systemet, som föddes ur en prisreglering från andra världskriget, har ingenting med rättvisa att göra. Det har skapat en segregerad hyresmarknad, som slår mot dem som inte har sin förankring i Stockholms innerstad.
Den statliga utredningen om bostadspolitik vill rätta till dessa skevheter genom att tillåta något högre hyreshöjningar - maximalt fem procent - i de mest attraktiva områdena. Motivet som anförs är i huvudsak juridiskt; den nuvarande modellen sägs strida mot EG-rätten.
Men det finns mycket starka praktiska skäl att tillåta hyror som bättre speglar de boendes värderingar. Utredningens mjuka övergångslösning påverkar inte privatekonomin hos de flesta svenskar. De som får räkna med något högre hyreshöjningar är människor som sitter på attraktiva kontrakt i Stockholms innerstad, och som i många fall varit gynnade under lång tid. Därmed öppnas marknaden långtsamt - alltför långsamt - för alla som vill hyra en lägenhet i Stockholm.
Det vore en mycket välkommen och rättfärdig förändring, som på sikt kan rädda kvar hyresrätten i Stockholm.