Kost- och motionsråd gör inte sjukligt överviktiga vare sig smalare eller friskare. Det gör däremot operationer. Vilka slutsatser ska man dra av det?
Att fetmakirurgi i studier visat sig vara den enda långsiktigt fungerande behandlingen mot sjuklig övervikt är känt sedan tidigare. Likaså att behandlingen dessutom ger långtgående positiva effekter på samtliga följdsjukdomar. Gastric bypass, som är den mest långtgående operationstekniken, betraktas som en botande behandling mot typ II diabetes. En botande behandling mot en folksjukdom som tidigare betraktats som obotlig. Det är ett smått revolutionerande resultat.
Men än mer revolutionerande är nyheten i DN i dag om att kirurgi inte bara förbättrar liv, utan rent av räddar liv. Och många dessutom. En minskad dödlighet med 30 eller till och med 40 procent är sannerligen ett revolutionerande resultat. Med sådana siffror är det svårt att avfärda övervikt som ett uttryck för karaktärssvaghet. Fetma är enligt svensk såväl som internationell definition en sjukdom. Och det är alltså en dödlig, men behandlingsbar, sjukdom.
Alla överviktiga har ätit sig till sin sjukdom. Precis som alla alkoholister druckit sig till sin. Men det räcker inte. För att utveckla dessa och åtskilliga andra - mer eller mindre livsstilsutlösta - sjukdomar krävs också en genetisk komponent. Majoriteten av alla människor har fram till för hundra år sedan levt under svält och umbäranden. Och där har våra stenåldersgener tjänat oss väl. Förmågan att lagra energi i fettdepåer har fram till våra dagar varit en fråga om överlevnad. Samma förmåga som i vår tid av överflöd förkortar och försämrar livet för många.
Lika lite som en restriktiv alkoholpolitik eller råd om att bara dricka måttligt hjälper den som utvecklat alkoholism blir den sjukligt överviktige hjälpt av förnumstiga kost- och motionsråd. Alla vet hur man bör leva, få förmår göra det. Det gäller i något avseende nästan alla människor, också dem som inte utvecklar övervikt eller alkoholism.
Det finns ingen konflikt mellan prevention och behandling. Tvärtom måste kampen mot övervikten föras på alla fronter med mer av skolgymnastik, bättre kost, färre godis- och läskautomater i skolan och mer av ökat föräldraansvar. Men att förvägra den som redan utvecklat en sjuklig övervikt adekvat behandling är som att förvägra den som utvecklat diabetes insulinsprutor. Och att ge goda råd är alltså inte en fungerande behandling.
Det är den andra stora slutsatsen att dra. Inte bara att kirurgi fungerar bra, utan att så kallad traditionell behandling med exempelvis bantargrupper på vårdcentralerna inte fungerar alls. Patienterna blir i långa loppet varken smalare eller friskare.
Sjukvården har en skyldighet att bedriva vård utifrån vetenskap och beprövad erfarenhet. Nu vet vi att det som sker under etiketten "konventionell behandling" - sett till de övergripande resultateten - faktiskt inte är någon behandling alls. Men här finns utrymme för revidering. Materialet behöver brytas ned på enhetsnivå för att man ska kunna se om någon av de nästan 500 vårdgivarna på ett postitivt sätt bryter mot mönstret. Kan inget sådant resultat redovisas finns inga skäl att ge några anslag till så kallad konventionell behandling. Däremot finns alla skäl att styra över pengarna till kirurgin.
Ingen annan väg är förenlig med svensk lagstiftning. Eller en anständig hälso- och sjukvård.