Ledare

Erik Helmerson: Lite får vi nog skylla oss själva

Foto: Fredrik Sandberg/TT

Vid en tidigare mediekris, på 1960-talet, gick svenska dagstidningar från att vara partiers och ägarfamiljers lydiga åsiktsmaskiner till skarpa granskare av makten.

Men så svängde pendeln igen. Kanske är det inte ”objektiv” granskning dagens läsare, lyssnare och tittare söker utan starka känslor och budskap i versaler som överensstämmer med de egna åsikterna. Oavsett om avsändaren heter Avpixlat, Politism eller Russia Today.

Historieskrivningen är hämtad från förra veckans medieseminarium i Johnsonstiftelsens regi, där journalister och akademiker diskuterade de mörka moln som alltmer breder ut sig över traditionella nyhetsförmedlare.

En av talarna, den norske professorn Sigurd Allern, lyfte fram ett av journalistikens problem: att alltför ofta hemfalla till ”storytelling”. Vi vill så gärna ha ett narrativ där en god människa hotas av någon sorts ondska men räddas av reporterns rådiga ingripande. Om verkligheten envisas med att vara för komplicerad och vrida sig ur denna trånga låda – tja, då får journalisten anpassa verkligheten en smula.

Att skriva om journalistik är att utsätta sig för en flod av reaktioner av exakt samma typ: ”Ni är en pk-maffia som från Södermalm sprider en falsk, tillrättalagd världsbild och som är värd att gå under i ett hav av brinnande galla.” Journalistföraktet är utbrett. Jag tänker inte ömka mig själv. Däremot måste nog vi journalister som kollektiv bli bättre på att fråga oss varifrån föraktet härstammar.

Det är dumt att svepande säga att journalistiken är vänstervriden. Men lika dumt att förneka det där det faktiskt förekommer. Som PJ Anders Linder, chefredaktör på Axess, sa på seminariet: Ingen svensk journalist går till jobbet med tanken ”Vad kan jag göra för Jonas Sjöstedt i dag?”. Däremot finns ofta en kontext, en anda, en arbetsmetodik som sitter i de flesta redaktioners väggar.

Vi vill instinktivt hjälpa de svaga och klämma dit makthavarna. Då är det frestande att göra ”offret” godare och ”gärningsmannen” en aning ondare än de faktiskt är.

”Man kan aldrig vara objektiv”, är en vanlig journalistisk försvarsmekanism. Det är delvis sant. Däremot kan man alltid sträva efter att vara det – men det gör vi inte alltid, ens i nyhetsbevakningen. Konstigt om det inte påverkade publikens förtroende för oss.