Något hade ledarna för G8-länderna att glädjas åt när de återvände till sina huvudstäder. Enighet var möjlig, åtminstone i vissa frågor.
Ett beslut togs om en stor biståndsinsats för att bekämpa dödliga sjukdomar i Afrika, och när det gäller klimathotet blev pessimisterna inte sannspådda.
Staterna enades om kraftiga reduktioner av utsläppen av växthusgaser, något som mötets värd, Tysklands förbundskansler Angela Merkel, såg som en stor framgång. Politiskt lurar oenigheten alltjämt under ytan i klimatfrågan, där EU och USA inte alltid drar åt samma håll. Den motsättningen förbleknar dock i jämförelse de allmänt försämrade internationella relationerna. Och här är det Ryssland som hamnar i fokus.
Relationen mellan Ryssland och främst USA har försämrats allvarligt en längre tid. Vissa bedömare talar till och med om att ett nytt kallt krig är under uppsegling. Det må vara att ta till överord, men nog är det obehagligt kylslaget över Atlanten.
Förhållandet till Ryssland är allt annat än enkelt, något som dessvärre märks i den alltför splittrade hållning som västvärlden ofta uppvisar. Försök görs, bland annat i form av det så kallade Nato-Rysslandsrådet, men från ryskt håll märks en tydlig frustration.
Moskva känner att dess röst inte tas på allvar, att Ryssland inte behandlas med den respekt som landet förtjänar. President Vladimir Putin rapporteras också känna att hans tidigare försök att närma sig väst - som ofta skett under hård kritik från de egna leden - inte har lett någon vart.
Att Putin var den förste utländske statschef som talade med George W Bush efter terrorattackerna den 11 september 2001 är väl känt. Det sågs då som början på något nytt. Putin accepterade därtill amerikanska baser i den egna "intressesfären", men han blev aldrig sedd som en likvärdig partner.
En viss besvikelse från rysk sida må vara begriplig, men det är orimligt att påstå annat än att Ryssland är medansvarigt till det vi nu ser. Moskva har under senare tid inte uppträtt som om goda relationer västerut var ett prioriterat mål.
Den senaste, och tydligaste konfliktytan har gällt USA:s planer på att placera delar av sitt missilförsvar i Polen och Tjeckien.
I grunden kan Ryssland inte gärna känna sig hotat; till och med ryska bedömare framhåller att anläggningarna inte utgör något hot, åtminstone inte på kort sikt. Nedrustningsexperter framhåller å sin sida att om Ryssland skulle få för sig att skicka missiler mot USA så skulle de knappast ta vägen över Europa.
Vid G8-mötet överraskade så Putin de flesta genom att föreslå ett gemensamt missilförsvar med hjälp av anläggningar i Azerbajdzjan. Det råder ingen tvekan om att detta var ett både smart och politiskt betingat utspel, men det är svårt att tro att det lättar på några spänningar.
Tecknen på djupgående motsättningar är många. President Putin har i åtskilliga tal farit ut i anklagelser mot USA. Estland fick känna av ryska brösttoner tidigare i år efter beslutet att flytta på ett krigsmonument. I ukrainsk politik har den ryska inblandningen varit ogenerad. Längs Rysslands södra gräns finns ett av Moskva definierat intresseområde, något som väst motsätter sig.
Det blåser alltjämt kallt, och under ett ryskt valår där inget finns att vinna på att vara USA-vänlig finns det alltför få tecken på att en obehagligt frostig relation skulle börja tina. DN