Sverige fick en del amerikanskt beröm under den stora Irakkonferensen i Stockholm, främst för flyktingmottagandet. Fattas bara annat.
Men Sveriges insatser var inte ämnet för dagen. "Arbetet är inte slutfört och det internationella samfundet behöver bistå Irak på vägen framåt", framhöll USA:s utrikesminister Condoleezza Rice.
Det är ett naturligt uttalande - utan omvärldens bistånd riskerar Irak ett förvärrat kaos - men avsändaren är inte vem som helst.
Condoleezza Rice representerar den regering som försatt världen i nuvarande läge, och hon var, naturligt nog, snar att försvara invasionen vid torsdagens presskonferens.
Vad uttalandet främst illustrerar är emellertid att det inom Bushadministrationen i dag finns en insikt som lyste med sin frånvaro för fem år sedan. Då var det "internationella samfundet" endast en besvärande detalj som kunde negligeras.
Men tydligt är att amerikansk utrikespolitik har alla möjligheter att förändras till det bättre, oavsett vem det blir som efterträder George W Bush i Vita huset. Efter alltför många år av arrogans, av unilateralism, av bristande respekt för mellanstatliga organisationer och internationella avtal, kan vi få se en mer samarbetsinriktad supermakt efter presidentvalet i november.
Demokraterna står för förändring, och
att döma av det stora tal som den republikanske presidentkandidaten John McCain höll i Denver häromdagen kommer även han att slå in på en annan och väsentligt mer samarbetsinriktad kurs.
McCain vill exempelvis ha ett juridiskt bindande nedrustningsavtal mellan USA och Ryssland. Han vill effektivisera de internationella organisationer som arbetar för att förhindra spridning av massförstörelsevapen. Han vill stärka det internationella regelsystemet, och han ser våldsanvändning som en absolut sista utväg.
Det ska jämföras med Bushadministrationens närmast föraktfulla inställning till internationella organisationer och folkrättsliga normer - i huvudsak sågs allt som kunde inskränka den amerikanska handlingsfriheten som något skadligt.
Detta är, vilket de senaste åren visat med obehaglig tydlighet, en ohållbar
och farlig inställning. Alla tjänar i
längden på att regelverket fungerar och respekteras.
Visst finns skäl att känna skepsis inför McCains vackra tal om ökat samarbete - amerikanska kritiker har rent av talat om att det är mer av Bushs politik som väntar, fast med ett vänligare ansikte.
Och frågorna är många. Kommer McCain, som stöder Irakkriget och sagt sig vilja ha en långvarig amerikansk närvaro, verkligen vara beredd att lyssna till de allierades åsikter om Irak? Hur ska han, som föreslagit att Ryssland utesluts ur G8, kunna bygga upp en förtrolig relation med Moskva?
En supermakt har alltid en möjlighet att agera på egen hand som andra stater saknar, och det är en möjlighet som varje amerikansk president kommer att utnyttja ifall han eller hon anser sig tvungen att göra det. Men tonen, inriktningen och samarbetsviljan kommer att bli en annan när en ny president flyttar in i Vita huset.
Redan det vore ett gigantiskt steg bort från den värld som George W Bush ansett sig leda.