Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt bokmärka artiklar.

Ledare

Fångad i blockburen

Ytligt sett gör Stefan Löfven en Erlander. Liksom sin på 1950- och 60-talet så framgångsrike föregångare vill han gå till val på budskapet: Rösta på Socialdemokraterna – och ni får en regering som både är stark och öppen för samarbete med andra partier.

Det är säkert vad hans partikamrater vill höra. Dels för att det var så det gick till under rörelsens glansdagar. Dels för att Mona Sahlins misslyckande 2010 med en rödgrön trepartiallians ännu är i färskt minne.

Men vad innebär egentligen Löfvens besked på DN Debatt att partiet går till val ensamt? Dagens politiska landskap är mycket olikt 1950-talets. Först och främst har den tidens dominerande parti krympt. När Erlander sökte mandat för att bilda en ren S-regering visste alla att han var stark nog att regera ensam. Kommunisterna ute på sin vänsterkant skulle aldrig våga fälla en S-regering. I realiteten kunde deras röster räknas in i det parlamentariska underlaget utan att S behövde dela med sig av makten.

Den andra stora skillnaden ligger i närvaron av ett främlingsfientligt parti med drömmar om ett svunnet Sverige. SD:s inträde i riksdagen har gjort det svårt att regera även för Reinfeldt.

Men när Sverigedemokraterna tvingas välja mellan borgerliga förslag och socialdemokratiska lutar partiet oftast åt höger. Det gör det svårare för S att regera i minoritet.

En tredje viktig förändring är att begreppet mittenparti tömts på innehåll. I dag ligger Folkpartiet och Centern i många frågor till höger om Moderaterna.

Centerpartiet har dessutom gått från att vara ett intresseparti till att bli ett parti som söker ideologisk tydlighet. På den tid partiet hette Bondeförbundet kunde det kohandla med Socialdemokraterna. Det bytte helt enkelt löften om att stödja regeringen mot ekonomiska lättnader för landsbygden. För Annie Lööf vore något sådant liktydigt med politisk harakiri.

Så även om ”åter till rötterna” är vad det socialdemokratiska partiet vill höra är det ändå inte det Löfven säger. Nej, det som liknar ”Jag gör som Erlander” ska snarare läsas ”Jag försöker göra en Sahlin II”.

I oktober 2008 meddelade Mona Sahlin och de miljöpartistiska språk­rören att de bildade en långsiktig allians med syfte att bryta blockpolitiken. Men den socialdemokratiska väns­terflygeln tvingade henne snabbt till reträtt, vilket bäddade för det olyckliga samarbete där även Vänsterpartiet ingick.

Löfven vill inte upprepa något av misstagen, varken provocera vänsterflygeln genom ett öppet partnerskap med MP eller ingå någon ny rödgrön trepartiallians. I hans uppföljande kommentarer till utspelet på DN Debatt framgår dock att Miljöpartiet har en särställning.
Han vet hur hett MP ­eftersträvar ett samarbete med S. Löfven är också väl medveten om hur hårt partiet bundit sig för att inte stödja en regering som det inte självt ingår i. Så att släppa in de gröna i regeringen skulle bli nödvändigt.

Liksom för Sahlin är alltså huvudstrategin att tillsammans med MP ta kontroll över politikens mittfält. Men för att kunna utöva regeringsmakt därifrån krävs samarbetspartner även utanför regeringen.

Vänsterledaren Jonas Sjöstedt gav på fredagen ett lugnt men hotfullt besked: ”Vi har varit väldigt tydliga. Antingen är vi ett regeringsparti med full medverkan och ministerposter. Eller så är vi ett oppositionsparti.”

Från Folkpartiet och Centern var avvisandet än mer kategoriskt.

Så vad blir kvar av drömmen om att få leda en regering som löser upp blockpolitiken? I realiteten behöver Löfven absolut vänstermajoritet för att kunna bilda en stabil regering, med andra ord ett läge där S, MP och V tillsammans har över 50 procent av riksdagsmandaten. Och varför skulle Löfven i det läget välja en ilsken, saboterande Sjöstedt utanför regeringen framför en något mer samarbetsvillig vänsterledare inom den?

Även om han vinner en storseger riskerar Löfven alltså att få resa hela vägen från Erlanders 50-tal och Sahlins MP-vision till det rödgröna regeringsalternativ av 2010 års modell som han egentligen vill undvika.