Dödsmisshandeln på Kungsholmen

Att döma tre blytungt kriminellt belastade män för att med skarpladdade vapen och i samband med ett bankrån gemensamt och i samförstånd ha deltagit i den händelsekedja som ledde till polismorden i Malexander är en sak. Vapnen, bankrånet, flykten: Med ett sådant upplägg kan ingen av de tre hävda att de aldrig räknat med möjligheten att någon människa skulle komma till skada.

Vid dödsmisshandelns av den 16-åriga pojke på Kungsholmen i Stockholm är det inte lika lätt att dra några tvärsäkra slutsatser om gemensam skuld. Att springa efter någon som flyr är inte samma sak som att planera att sparka ihjäl honom några minuter senare. Att ha sprungit med eller att ha befunnit sig på den plats där dödsmisshandeln skedde är inte heller lika med att gemensamt och i samförstånd ha deltagit i den.

Samtidigt kan man säga att om åklagarväsendet hade att bevisa vem som vid en gängmisshandel orsakat exakt vilken skada, så skulle knappast några gärningsmän kunna fällas. Huvudproblemet ligger ändå inte här.

Tingsrätten fäller tre av de åtalade unga männen på Kungsholmen för grov misshandel och vållande till annans död. "Den omständighet att det inte kan utredas vem av dem som utdelade den eller de dödande sparkarna saknar betydelse i sammanhanget", konstaterar rätten. Men är det verkligen bevisat bortom allt rimligt tvivel att alla tre var med och sparkade? Och i så fall: varför skriver rätten inte det?

Tillräckligt många vittnen har lämnat tillräckligt samstämmiga uppgifter för att den som läser domen ska kunna bilda sig en rätt bra uppfattning om vad som hände under kvällen. Men det gäller dessvärre mestadels bråket som föregick dödsmisshandeln. Uppgifterna om hur många som sedan sprang efter den flyende Riccardo Campogiani varierar, liksom de betydligt färre uppgifterna om hur många som sparkade på honom sedan han blivit fälld till marken. Ett vittne säger att minst två, troligen tre och möjligen fyra sparkade. Ett annat säger tre eller fem och att fyra sprang efter. Medan ett tredje vittne räknar de efterföljande till sex.

Tingsrätten skriver att det finns "anledning att sätta tilltro" till en av de jämnåriga festdeltagarnas uppgift om att det varit en tredje person som "kommit fram" omedelbart efter att den drivande parten i misshandeln fällt Riccardo Campogiani till marken. Samma vittne pekar ut en fjärde person. Men där väljer tingsrätten att fria med motiveringen att vittnet bara identifierat honom "på håll" och genom hans "kroppsspråk". Personen nämndes inte heller i det inledande förhöret. Utifrån detta skriver rätten att det är styrkt att de tre som döms för dödsmisshandeln "varit tillsammans då Riccardo Campogiani fälldes till marken".

Det är tingsrätten som bedömer vittnens trovärdighet. Men här är det svårt att se vilken bedömning rätten gjort. I det ena fallet väger vittnesmålet från en jämnårig vän till den dödade så tungt att det utan teknisk bevisning blir en fällande dom för även den tredje gärningsmannen, trots att tingsrätten inskränker sig till att konstatera att han varit på plats. I det andra frias ynglingen.

Viljan att straffa skyldiga kan aldrig överordnas viktiga rättsprinciper. Det är mycket möjligt att alla tre som fällts och kanske ännu någon eller några till är skyldiga till dödsmisshandeln av Riccardo Campogiani. Men av att läsa domen är det svårt att "bortom allt rimligt tvivel" bli riktigt övertygad om samtligas skuld. Därför är det bra att domen överklagas. Här står viktiga rättsprinciper om kollektiv skuld på spel.

• Rätta artikeln
•  Textstorlek
• Skriv ut