Ökade inkomstskillnader får socialdemokraterna att se rött. Men större skillnader kan vara nödvändiga för att få fler i arbete, öka rörlig- heten och minska bidrags-beroendet.
Medan moderaterna negligerar eller piskar upp sina kärnväljare slår socialdemokraterna an en ton som stora grupper traditionella s-väljare känner igen sig i.
Med nära monopol på ordet rättvisa - oftast med innebörden mindre skillnader - är det naturligt för Mona Sahlin att köra rättvisespåret så långt det är möjligt. I första hand i den politiska retoriken. För att vinna valet 2010 måste Sahlin också klara den politiska mitten och vinna medelklassväljarna i storstäderna. Där får hon inte vara alltför röd.
När Arbetarrörelsens ekonomiska råd i går presenterade en första del av en låginkomstutredning beställd av partiet, knöt rörelsen an till den stora utredning med samma namn på 1960-talet som satte sin prägel på politiken från 1968 och en bra bit in på det röda 1970-talet. Ur utredningen växte begreppet "ökad jämlikhet". Nu ska det åter talas om klyftor, orättvisor och det moderna klassamhället.
Författarna till rapporten, LO-ekonomerna Anna-Kirsti Löfgren och Mats Larsson, slår inte oväntat fast att inkomstspridningen ökat betydligt mer efter 1995, jämfört med den mer blygsamma ökning som skedde från början av 1980-talet då trenden mot ökad ekonomisk jämlikhet bröts.
Syftet sägs inte vara att utreda om det är bra eller dåligt med stora inkomstskillnader. Men författarna skriver redan i inledningen att "det säkert framskymtar mellan raderna att vi snarare ser nackdelar än fördelar med stora inkomstskillnader."
Vad är då stora inkomstskillnader? I samma skrift finns en jämförelse mellan EU-länderna som visar att Sverige hade den jämnaste inkomstfördelningen år 2005 - trots den påtagliga ökning som författarna talar om. Sverige skiljer alltså fortfarande ut sig som ett mycket jämlikt land.
En stor del av inkomsterna utgörs av lön. En för liten lönespridning kan skapa problem på arbetsmarknaden och ge ett lägre totalt välstånd. Höga ingångslöner ger höga trösklar för till exempel ungdomar att ta sig in på arbetsmarknaden. För små löneskillnader ger för svaga drivkrafter till utbildning och för låg rörlighet. Sverige lider av en alltför sammanpressad lönestruktur. Större skillnader skulle ge ett positivt utbyte - upp till en viss gräns. Allt för stora skillnader skapar andra typer av samhällsproblem.
Av stor betydelse är att det finns en betydande rörlighet på arbetsmarknaden - till exempel att människor inte fastnar i låglöneyrken. Enligt en tidigare studie av Svenskt Näringliv är jobben med de lägsta lönerna i hög grad genomgångsjobb. En majoritet lämnar de lägsta löneskikten redan efter ett år. En stor del av dem är ungdomar.
LO-ekonomerna pekar ut ensamstående mödrar som en grupp vars ekonomiska standard har utvecklats påfallande dåligt mellan 1995 och 2006. Det kan bero på att de fastnat i ett negativt bidragsberoende där stora marginaleffekter gör att det inte lönar sig tillräckligt att jobba mer. Jobbskatteavdraget kan hjälpa. De kan också, precis som en stor andel medsystrar, tyvärr vara helt beroende av i princip en enda arbetsgivare - offentlig sektor. Möjligheterna till en lönekarriär som kan förbättra den egna ekonomiska situationen blir alltför små.
Det viktigaste för att undvika fattigdom är att ha ett arbete - och att kunna förändra sin situation. Den största klyftan finns i dag mellan dem som har och dem som inte har ett jobb.