Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Ledare

Fiender måste försonas

På spaning efter den politik som flytt.
På spaning efter den politik som flytt. Foto: Jonas Ekströmer/TT

Det finns ingen ”folkvilja”. Folket är inte en organism där röstsedlarna kan läggas ihop och betraktas som ett samlat budskap till politikerna. Detta kan tyckas självklart. Politik är konkurrens. Att vinna är att få möjlighet att realisera just sina idéer, på bekostnad av motståndarnas.

Ändå finns det spår av att vilja uttyda folkviljan när Stefan Löfven anför Moderaternas markanta nedgång som skäl till att han är den enda tänkbara statsministern.

Men svensk politik är inte bara en kamp mellan moderater och social­demokrater, och heller inte längre mellan ett socialistiskt och ett icke­ socialistiskt block. Det var inte till väns­ter­kanten som de besvikna före detta moderata väljarna gick, utan i stor utsträckning till Sverigedemokraterna.

Om valresultatet ska användas som ett moraliskt argument för varför ­Alliansen borde underlätta för Löfven att regera, då borde även Sverige­demokraternas valframgång tas med i den ekvationen. Det är, som bekant, inte aktuellt. Men därmed blir också den indignation som S och MP just nu uppvisar fånig.

Söndagens ”Agenda” gästades av statsministern som menade att han hade uttömt alla sina möjligheter och att det därför inte fanns något alternativ till att utlysa nyval. På frågan om varför han inte i stället avgår svarade han att Alliansen förlorade valet. Det vore alltså, om man ska försöka tolka Löfven, fel att ens ge Alliansen en chans att försöka regera. Som om ett 13-procentspartis agerande ligger utanför själva demokratin, som om övriga partiers handlingsutrymme inte får påverkas av att detta parti existerar och i budgetomröstningen agerade självständigt – och självsvåldigt.

Det är en underlig syn på den parlamentariska demokratin, en syn som nu tvingar politiker och väljare att engagera sig i ytterligare en valrörelse.

Det rådande politiska samtalsklimatet är uruselt och inte kommer det att bli ett dugg bättre av en ny valrörelse. Vi kan se fram emot en vinter, en vår, ett år, kanske en hel mandatperiod av käbbel och regeringsombildningar. Det smala hoppet är att partierna så småningom inte längre orkar vältra sig i begångna oförrätter och SD-anklagelser och av ren utmattning börjar prata med varandra.

Under en övergångsperiod var det möjligt att regera i minoritet utan att ge SD en vågmästarroll. Men den tiden tycks vara förbi. I allt väsentligt betyder det en tillbakagång till det som gällde tidigare, att en minoritetsregering måste samla stöd för sin ekonomiska politik. Numera innebär det att varje regering måste sträcka sig över blockgränsen.

I gårdagens ”P1-morgon” ventilerades idén att S och M skulle bilda regering ihop. Mycket talar emot: Först och främst att partiernas självbilder inte tillåter att något av dem spelar andrafiolen i motståndarens regering. Och för idéutvecklingen inom partierna vore en sådan konstellation ­ knappast gynnsam. Det vore också att ge Sverigedemokraterna ännu mer bränsle till offerretoriken: Titta, de etablerade partierna gör vad som helst för att isolera oss.

Men farhågorna ska inte överdrivas. Det är faktiskt möjligt att ansvars­tagande och svald stolthet väcker viss respekt och förhindrar ett lämmeltåg av väljare till SD.

Alla tycks överens om att blocköverskridande samarbete är nödvändigt framöver. Men det antas alltid åligga de mindre partierna att ”ta ansvar” och hjälpa motståndaren att få igenom sin politik. Sådant kan bli kostsamt och det är inte de små partierna som har marginalerna, utan de två stora. Att Centern eller Folkpartiet på egen hand skulle bryta sig ur alliansprojektet och äventyra både identitet och väljarstöd är inget annat än fria fantasier.

Insikten som nog måste sjunka in hos både moderater och social­demokrater är att oavsett valutgång så är alternativen att börja prata med SD eller med varandra. För närvarande är det centerledaren Annie Lööf som för Alliansens talan och eldar på motsättningarna. När det i januari blir dags för Anna Kinberg Batra att som nyvald M-ledare på allvar stiga in i valrörelsen kan hon anlägga ett annat tonfall. Det bör vara färgat av insikten om att fienderna så småningom måste bli hennes samarbetspartner.

Detta är en huvudledare skriven av medarbetare på Dagens Nyheters ledarredaktion. DN:s politiska hållning är oberoende liberal.