Retorik kan vara rena dynamiten. Det inser man när den slår tillbaka mot talaren som använder den.
Utbildningsminister Jan Björklund fick i går frågor om förslaget att bara de som är behöriga ska kunna få tillsvidareanställning som lärare. Han svarade med ett av retorikens vanligaste grepp, liknelsen:
"Jag tror ingen av oss vill bli opererad av en obehörig läkare, och jag tycker det är lika självklart att våra elever i skolan ska undervisas av lärare som har rätt utbildning." (Ekot 26/5)
Kraftfullt - men missriktat. För låt oss för ett ögonblick ta Björklunds bild på allvar. Det är säkert sant att få skulle lägga sig på operationsbordet och låta kirurgen gå loss med kniven om de inte kunde lita på att han var utbildad läkare. Men är det likadant med lärare?
Är föräldrar beredda att skicka sina barn till skolor där de undervisas av personer som saknar lärarutbildning? Absolut. Det sker dagligen i stor omfattning. Friskolorna till exempel, som har hög andel obehöriga lärare, växer så det knakar.
Föräldrar ser gärna att de som undervisar barnen har lärarutbildning. Men om en lärare som barnen gillar och inspireras av tvingas sluta för att hon saknar formell lärarutbildning och ersätts av en behörig lärare utbryter inget jubel. Det beror inte bara på rädsla för förändring eller på att föräldrar inte skulle inse värdet av relevant utbildning.
Att vara en skicklig lärare handlar inte bara om att ha viss examen. Den goda läraren är intresserad av sina elever och har en smittande entusiasm för ämnet.
Skrapar man lite på ytan är det dessutom inte alls självklart vad som är "rätt utbildning" eller vem som ska anses "behörig".
I lördagens DN uppmärksammades de lärare som har fått sin utbildning och erfarenhet i andra länder. De kan ha kunskaper som är både bredare och djupare än svenska kolleger. Men i formell mening är många av dem obehöriga.
Bland de obehöriga finns också de som skaffat sig en annan akademisk examen och först senare i livet börjat arbeta i skolan. Idealet är naturligtvis att de kompletterar sin utbildning med det de saknar, inte minst pedagogik och kunskap om betygssättning. I praktiken kan dock det steget vara mycket långt. De som redan varit ute på arbetsmarknaden i flera år och hunnit få en familj att försörja ser sällan studielån som något alternativ.
Vad händer om dessa lärare väljer att hoppa av? För att det inte ska bli tomma platser tvingas skolorna ta in korttidsvikarier. Och de har i allmänhet lika lite lärarutbildning och ännu mindre erfarenhet av att undervisa.
Ändå har utbildningsministern och de två lärarfacken inte helt fel. Det är inte bra vare sig för läraryrkets status eller för den långsiktiga kvaliteten på svensk skolutbildning att andelen lärare med relevant utbildning faller. Kraven behöver skärpas. Frågan är bara hur det görs på bäst sätt.
För lärare med utländsk lärarexamen finns redan möjligheten att få ett behörighetsbevis utfärdat av Högskoleverket. Skärps behörighetskraven måste mer göras för att öppna fler liknande vägar till yrket.
Stat och kommun måste erbjuda dem som saknar behörighet ekonomiskt realistiska möjligheter att komplettera sin utbildning.
Dessutom borde de som har gedigen ämnesutbildning och flera års undervisningserfarenhet erbjudas ett snabbspår till behörighet. Högskoleverket eller annat statligt organ skulle kunna ges uppgiften att bedöma sådana meriter. Håller de hög klass ska de likställas med vanlig lärarutbildning.