I går sommartalade folkpartiets ordförande Jan Björklund i Marstrand. Han ville prata om forskning. Men vad spelar det för roll, när alla andra vill tala FRA?
Somliga hävdar att folkpartiet är för Sveriges regering vad Frankrike stundvis är för EU. Ofta bråkigt, ibland opålitligt och aldrig utan ett egenintresse. Analogin är en fyndig överdrift. Inte sann, men inte heller utan spår av sanning. För det finns något egensinnigt över folkpartiets utspel genom åren, i opposition men också i regeringsställning. En sökning i Dagens Nyheters debattarkiv visar på flera folkpartistiska myteriförsök. Tre exempel följer:
Exempel ett: partisekreterare Erik Ullenhags angrepp på centerpartiet från förra året. Ullenhag anklagade kollegerna i centern för att visa, som det heter, nyliberala tendenser. Något som, enligt folkpartisekreteraren, hotade hela allianssamarbetet. I en annan DN-debatt från tiden strax efter framgångsvalet för sex år sedan, även känd som högmodets tid, menade Ullenhag att det var dags att lägga ned moderaterna. Bokstavligen.
Exempel två några av partiets profilpersoner på energiområdet kritiserade offentligt den europeiska målsättningen att öka både konsumtionen och produktionen av biobränsle. En ambition som regeringen både stödjer och gillar.
Exempel tre: den grupp med folkpartister, tillika riksdagsledamöter som, också på debattplats, krävde att regeringen backar om den nya signalspaningslagen. Utöver riksdagsledamöterna hade också tre före detta folkpartiordförande signerat artikeln: Ola Ullsten, Bengt Westerberg och Maria Leissner.
Slagkraftigt, uppseendeväckande. Men med udden riktad mot regeringen.
Ett tämligen turbulent första år för den relativt nyvalde Jan Björklund, alltså. Men, åren är trots allt i regel, snarare än i undantag, turbulenta inom folkpartiet.
I går sommartalade han för första gången i egenskap av ordförande i Marstrand. Ackompanjerade gjorde både den före detta folkpartiledaren Lars Leijonborg och ett budgetutspel på DN debatt. Ambitionen, enligt folkpartisterna, är att satsa mer på forskningen i höstens forskningsproposition. Satsa mycket mer, till och med.
Oklart är emellertid exakt hur mycket. Detaljer och siffror hör budgetförhandlingarna till. Inga löften ges heller i onödan: ingenting om avdragsrätt för donationer till forskning, eller ett slopande av högskolemomsen. Ingen innovationsminister.
Nå, var sak har sin tid. Och Sverige behöver onekligen satsa mer rena pengar på forskning. Det är ett av de mer angelägna områdena. En uppfattning som inte bara hyses av den svenska forskningsvärlden, utan också av OECD.
Nu är förstås pengar bara en del av lösningen. Det finns andra frågor också: som hur forskningsfinansieringen ska organiseras, hur många universitet vi ska ha. Eller hur mäts kvalitet? Och vad betyder egentligen anställningsbarhet? Hur står det till med bildningsidealet när den politiska viljan är att alla ska bli ingenjörer?
Många, komplexa frågor. Säkert är både Jan Björklund och Lars Leijonborg mer intresserade av att prata forskningsfinansiering än FRA-frågan. Men också den måste behandlas, och lagen försvarades av Jan Björklund i talet. Argumenten känns igen. Men måste tas om, måste ältas. För motståndet låter sig inte kväsas. Folkpartisterna, likt fransmännen, är i stunder närapå ostyrbara.
DN 4/8 2008