Ledare

Förneka inte klok politik

När hotet om global uppvärmning tornar upp sig och klimatförhandlingar klappar ihop lockar radikalismen. Men kloka reformer har ännu inte fått en ärlig chans.

Den gängse förklaringen till EU:s överraskande minskning av de inhemska koldioxidutsläppen under de senaste åren är den ekonomiska krisen. Utan permanent recession – ingen hållbarhet. Så har slutsatsen blivit. Det har fått fler att gripa efter samhällsomstörtande åtgärder mot den globala uppvärmningen. En av dem är den bästsäljande författaren och debattören Naomi Klein, som inför lanseringen av sin kommande bok om klimatet bland annat har sagt att det största problemet nu är de fogliga miljörörelsernas reformism, inte klimatförnekarna.

I skottgluggen för hennes kritik står alla röster som förespråkat grön skatteväxling, utsläppshandel och andra ekonomiska ingrepp i marknaden för att minska användningen av fossila bränslen. Den politiken, hävdar Klein och många med henne, har nått vägs ände. I takt med att isarna på Arktis smälter sjunker chanserna att nå FN:s klimatmål. Forskarna ropar efter resolut omställning som enligt kritikerna inte är kompatibla med marknadsekonomin och knappast heller med folkstyret så som vi känner det. Ordinationen är att avrätta ekonomismen, montera ned välståndet och kasta ut världskapitalismen.

Kruxet med detta resonemang är att den avfärdade politiken aldrig har tillämpats mer än fläckvis. Många länder subventionerar fortfarande fossila bränslen. Få beskattar dem särskilt hårt. Skogsskövling och vansinnig utvinning av olja och kol uppmuntras i stället av politiker.

EU:s system för utsläppshandel har heller inte utformats som ekonomerna hade tänkt. Taken för utsläpp har hamnat på för höga nivåer, och priserna blivit för låga. Trots det tycks modellen ändå ha varit till viss hjälp. Forskare vid den franska klimatfonden DCD Climat visar i en ny rapport att hälften av utsläppsminskningen i de EU-reglerade utsläppen mellan 2008 och 2012 har skett tack vare olika klimatpolitiska åtgärder. Endast en tredjedel kan tillskrivas den stapplande ekonomin. Det borde ingjuta hopp.

Listan på önskvärda och ännu inte genomförda politiska reformer är lång. EU behöver framför allt strama upp ramarna för utsläppshandeln och inkludera fler sektorer. Gärna också ta steg mot att utvidga systemet till fler länder utanför unionen. Avsaknaden av pris på skadliga utsläpp är en flagrant defekt hos marknaden. Men det finns inget i marknadsekonomins mekanismer som förutsätter fri tillgång till fossila bränslen.

Kritikerna har rätt i att det visat sig hart när omöjligt att enas globalt ens om mycket begränsade insatser mot uppvärmningen. Men det borde få också den mest revolutionshungrige att tvivla på att en omvälvning som innebär att världsordningen vänds uppochned är möjlig att genomdriva med klimatet som motiv.

Hindret för klimatmålen är kanske, som Klein säger, inte bara klimatförnekarna. Men problemet är heller inte de som förespråkar stegvisa och effektiva reformer. Möjligen utgörs det snarare av åtgärds­förnekarna, som på de mest skilda grunder har avvisat ekonomisk politik för att minska utsläppen.