Talet om en bojkott av OS i Peking har hörts en längre tid. Främst har det gällt att protestera mot Kinas bristande respekt för de mänskliga rättigheterna, och det råder ingen tvekan om att den är usel. Politiska fångar befolkar fängelserna, människor avrättas, tortyr förekommer, rättssäkerheten är dålig.
Men en total bojkott är inte rätt väg att gå. Risken är snarare att repressionen skulle kunna hårdna ifall idrottsmännen uteblir. Och bland vanliga kineser skulle frustrationen över uteblivna spel inte riktas mot den egna regimen utan mot omvärlden.
Det är som med sanktioner i allmänhet - om de inte är väl planerade och riktade så att de träffar dem som ska träffas är risken stor att en i grunden avskydd regim kan vända situationen till sin egen fördel.
Oroligheterna i Tibet har emellertid komplicerat situationen. Det går inte för demokratiska regeringar att tyst se på när protester slås ner.
En intressant idé har därför väckts som går ut på att idrottsmännen tävlar som planerat men att stats- och regeringscheferna uteblir från invigningsceremonin.
Det kan tyckas som en futtig halvmesyr, men tanken har sina poänger. Invigningen ses av miljoner människor världen över och den ger arrangören en chans att sätta tonen för framtiden - minns bara det välregisserade skådespel som var startpunkten för Moskva-OS 1980.
Men framför allt lägger förslaget ansvaret där det ska ligga, det vill säga hos politikerna. Idrottsutövarna bör göra det som de är bäst på. Det är de folkvalda, det är opinionsbildare, journalister, ideella organisationer och andra som ska ta tillfället i akt och agera.
Frågan är naturligtvis om aldrig så massiva protester har någon verkan. Hittills har alla internationella vädjanden om förhandlingar och återhållsamhet klingat ohörda.
På tibetansk sida har det funnits kompromissvilja. Unga, arga och otåliga tibetaner har i och för sig börjat kräva självständighet, men den andlige och politiske ledaren Dalai lama talar om ökad autonomi och om religionsfrihet. Han vill samtala med Peking.
Men kommunistpartiet tycks endast se en metod, det vill säga att slå ner varje missnöjesyttring utan att fråga först.
Egentligen är det en svårbegriplig hållning från kinesisk sida. Händelserna i Tibet har ytterligare naggat Kinas internationella anseende i kanten, och med tanke på att omvärlden säger att landets territoriella integritet ska respekteras borde det finnas alla möjligheter att hitta framkomliga vägar ut ur krisen.
Men för varje dag som går riskerar konflikten att låsas. Den ligger och pyr för att när som helst blossa upp igen, kanske lagom till invigningen av OS.
Att frågan finns där tätt under ytan är tydligt. Ett exempel gavs under påskhelgen då det blev oroligheter när den olympiska elden skulle tändas i Grekland.
Vissa bedömare menar att de kinesiska reaktionerna visar att suveränitet och kontroll är viktigare för Peking är regimens internationella rykte. Det sägs också att varje protest riskerar att göra den kinesiska reaktionen än hårdare och kompromisslösare.
Detta kan emellertid aldrig vara argument för att omvärlden ska tystna, tvärtom. Peking ska inte få gömma den
tibetanska frågan, allrahelst inte under OS.