En palestinsk stat ska bildas vid sidan av Israel efter ett fredsavtal. Bara genom en fred uppnådd genom förhandlingar och ömsesidigt erkännande kan israeler och palestinier leva sida vid sida i framtiden, skriver Jan Björklund och Birgitta Ohlsson i en replik.
Detta har varit Sveriges position, oavsett regering, sedan 1976 och Folkpartiets uppfattning sedan ett landsmötesbeslut 1969 (se Peter Wolodarskis artikel 3/11).
Det är emellertid en avgörande skillnad mellan två stater med fredsavtal eller två stater utan fredsavtal. Det senare prövades 1948, med katastrof som följd.
Om man inte kräver ett fredsavtal är det enkelt. Då borde Sverige och omvärlden för länge sedan erkänt Palestina och nu rösta ja till ansökan i FN.
Grunden i ett fredsavtal måste vara att palestinierna får bilda en självständig stat. Israels oacceptabla bosättningspolitik måste omedelbart upphöra. Israel måste få garantier för att denna nya palestinska stat inte används som bas för terrorattacker från bl a Hamas.
Om FN-organ nu erkänner att en palestinsk stat har bildats, så ger man ena parten i denna konflikt exakt det de vill ha, utan att de måste leverera sin del i ett fredskontrakt – säkra gränser åt Israel. En tänkbar kompromiss är att palestiniernas representation uppgraderas i FN, utan att betraktas som en fullvärdig stat. Abbas har hittills avvisat en sådan lösning.
Den svenska inställningen är att båda parter behöver sättas under press och göra eftergifter. En fredlig tvåstatslösning måste förhandlas fram. Den kan aldrig voteras fram.
Jan Björklund
Birgitta Ohlsson