Det var en septemberdag 2001. Chefredaktören för den regeringskritiska eritreanska dagstidningen "Setit", Aaron Berhane, var denna dag varken på tidningen eller hemma. Det blev för hans del skillnaden mellan ett liv i eritreanskt fängelse och ett liv i - nåja - något slags frihet.
De andra medarbetarna var inte lika tursamma. Samtliga greps och fängslades. Något åtal har ännu inte väckts och någon rättegång har inte hållits.
En av dem är den svenske medborgaren Dawit Isaac. I snart fyra år har han hållits inlåst för att han bedrivit vanligt journalistiskt arbete. Det oacceptabla i hans och många andras fall manifesteras i dag på Pressfrihetens dag.
Att Dawit Isaac är svensk medborgare ökar möjligheterna - och skyldigheterna - för Sverige att agera. Men för den enskilde och för den demokratiska utvecklingen är det förstås lika förfärligt att Dawit Isaacs eritreanska kolleger hålls fängslade, precis som journalister fängslas i Kina, Vitryssland, Colombia, Burma, Kina&
En fri press är en viktig motor i ett lands utveckling mot fria val och ett demokratiskt styrelseskick. Därför är ett angrepp på en journalist också ett angrepp på demokratin - eller fröet till en demokrati.
Det är naturligtvis ingen slump att Zimbabwes forna befrielseledare, i dag landets diktator, Robert Mugabe just började sin resa mot diktaturen med att skärpa presslagarna och omöjliggöra journalistiskt arbete. Det är heller ingen slump att så mycket tid och polisresurser har ägnats åt att förhindra att Zimbabwes sista oberoende dagstidning, "Daily News", kommer ut.
Men om medielagar och fängslade journalister är symtomet på en felaktig utveckling, vad är i så fall boten? Det i huvudsak enda instrument för påtryckning som står omvärlden till buds är indraget bistånd, andra typer av sanktioner och/eller avbrutna diplomatiska förbindelser. Skulle något av detta vara en lösning för att få Dawit Isaac fri?
Chefredaktör Aaron Berhane som efter att ha fått reda på att säkerhetsstyrkor, letat efter honom, stannade där han var. Och där höll han sig gömd i 103 dagar innan han med falskt pass lyckades ta sig ur landet och in i Sudan. I dag lever han i exil i Kanada. Över en telefonlinje säger han:
"Jag har alltid trott på det internationella samfundets möjligheter att utöva påtryckningar. Omvärlden bör dra tillbaka det ekonomiska stödet som går till regimen. Möjligen också det som sorterar under humanitärt bistånd."
I slutet av förra året tog utrikesminister Laila Freivalds med sig frågan om indraget bistånd som påtryckningsmedel till EU. Men sedan dess har inget hänt, berättar utrikesdepartementet. Det är förhoppningsvis inte för sent än. EU är en gigantisk biståndsgivare och det är på intet vis orimligt att använda biståndet för att stimulera eller motarbeta en viss utveckling. Snarare är det orimligt att inte använda pengarna på just det sättet.
Men omvärldens tvehågsna hållning kan noteras också på hemmaplan. Arton miljoner kronor kommer i år att utbetalas från Sida till ett humanitärt bistånd som går genom FN. Det är möjligt - men ingalunda säkert - att det biståndet gör mer nytta än skada.
Värre är det med det forskningsstöd som Sida på fjärde året efter att regimen i Eritrea gripit en svensk medborgare fortsätter att betala ut. Summan är marginell, två miljoner kronor om året, men det spelar mindre roll. Det handlar om principer.
Frågan om humanitärt bistånd är vansklig. Vi vet från till exempel Zimbabwe att även något så "oskyldigt" som bistånd i form av ris, mjöl eller majs kan användas - och används - i politiska syften för att till exempel stödja regimtrogna och bestraffa oppositionella. På så vis blir omvärlden en kugge i regimens hjul, och en aktör som hjälper snarare än stjälper diktaturen.
Garantier för att matleveranser inte används politiskt har vanligtvis ett ringa värde. Diktatorer är sällan kända för att hålla sina ord. Ibland är det som är kortsiktigt sämst det som är långsiktigt bäst. Här behövs en debatt och något slags ställningstagande. På nationell nivå såväl som på EU- och FN-nivå.