Regeringen ska införa studieavgifter för studenter från utomeuropeiska länder som studerar i Sverige.

I dagsläget rör det sig enbart om 8 000 personer. Men förhoppningen är att svenska högskolor och universitet kommer att locka till sig flera internationella studenter tack vare avgifterna.

Det kan låta paradoxalt. Borde inte kostnadsfri utbildning vara ett bra konkurrensmedel i den globala kampen om de omkring 2,7 miljoner studenter som läser utomlands varje år?

Inte nödvändigtvis. Att studera utomlands (inte minst i Sverige) är ett dyrt och omfattande projekt även utan studieavgifter. Därför måste kostnaden relateras till utbildningens kvalitet och arbetsmarknadsvärde.

Med dagens system konkurrerar också utländska och inhemska studenter om resurser. Med studieavgifter blir det möjligt för svenska högskolor och universitet att göra särskilda satsningar på utländska studenter som inte drabbar övrig verksamhet.

Det finns två invändningar. Den ena handlar om solidaritet: Ska vi verkligen ta betalt av fattiga studenter som kommer från tredje världen?

Problemet är att långt ifrån alla utomeuropeiska studenter kommer från fattiga länder eller hem. Då är det effektivare att ordna ett stipendiesystem som administreras som bistånd och samtidigt ta betalt av de resursstarka.

Den andra invändningen är att förslaget öppnar slussportarna för att införa studieavgifter även inom Sverige. Det menar till exempel SFS, Sveriges förenade studentkårer, som kämpat mot både socialdemokratiska och borgerliga politiker i denna fråga.

Det är lite överdrivet. Principen att högre utbildning ska vara kostnadsfri sitter så hårt i Sverige (och ett antal andra europeiska länder) att man lätt kan hantera ett undantag.

Men SFS har ändå rätt i att det finns en fråga som pockar på svar: Om man kan få ökad kvalitet utan att rucka på den sociala solidariteten med studieavgifter för utländska studenter bör väl samma principer kunna fungera på det nationella planet?

Svaret är inte givet, men det vore nyttigt att föra en ordentlig diskussion om saken. Dagens svenska högskola dras med en stor mängd problem: underfinansiering, ut-arbetade lärare, krav på genomströmning som hotar kvaliteten, ett orimligt specialiserat programutbud, för lite valfrihet för studenterna, bristande självständighet gentemot såväl politik som näringsliv.

Möjligheten att avgiftsbelägga en del utbildningar skulle kunna avhjälpa en del av dessa problem. Och framför allt skulle det kunna ge universitet och högskolor en starkare självständighet gentemot både stat och näringsliv.

Risken är dock att den svenska högskolan inte har tillräckligt med ryggrad för att hantera denna frihet. I åratal har man vant sig vid att svassa för både stat och marknad. Avgifter skulle kunna leda till ökad kvalitet och mer kritiskt tänkande, men också till dess motsats: än mer anpassning till specialiserade och kortsiktiga arbetsmarknadsbehov.

Högskolans viktigaste relation är varken till politiker eller företag utan till studenterna. Dess primära mål är att ge dem en utbildning som inte bara omedelbart resulterar i anställning utan rustar dem med de rätta intellektuella verktygen för ett föränderligt liv. I det perspektivet är avgifter värda att överväga, givet ett betydligt förstärkt studiemedelssystem.