Senare demokratiska presidenter som Jimmy Carter och Bill Clinton kom till makten, åtminstone delvis, som en reaktion på Watergate. De liberala mediernas och opinionsbildarnas framgång blev högerns nederlag, ett nederlag som den paranoide Richard Nixon och hans rådgivare själva bäddat för.
Aldrig mer, svor starka högerkrafter. Aldrig mer ska det vänsterliberala medieetablissemanget dra undan mattan för en folkligt förankrad republikansk president.
Alltså satsade man stort på att bygga upp en alternativ mediestruktur, av radiopratare och tevestationer som talade direkt till folket, i regel med starkt förenklade budskap. Alltså malde man ner Bill Clintons presidentskap med metoder långt mer sofistikerade än Watergateskandalens.
Sverige må vara ett av världens ledande IT-länder, men när det gäller politiska skumraskaffärer ligger vi fortfarande i bakvattnet, tack och lov.
Vi har aldrig kommit i närheten av Watergate. Till och med i den tillspetsade valrörelsen 2006 är det något Kalle Blomkvist-mässigt över det politiska spionaget.
I tur och ordning har nu socialdemokraterna, kristdemokraterna och folkpartiet gått över gränsen och gjort bort sig. Kanske är det ingen slump att överambitiösa aktivister återfinns i just de partier som har den mest moraliserande tonen, och som utkämpar det tuffaste tvåfrontskriget om väljarna.
Socialdemokraternas smutskastning av Fredrik Reinfeldt, den kristdemokratiska infiltrationen av SSU och det folkpartistiska hackandet på internet är djupt pinsamma för respektive partier, och sänker en skugga över hela valrörelsen. Resultatet blir en ökad misstro mot politiker i allmänhet, kanske ett lägre valdeltagande.
Som statsvetarna påpekar är det de osäkra väljarna som påverkas mest. I år är de fler än någonsin, kring 20 procent. För småpartier som säger sig stå utanför etablissemanget - Sverigedemokraterna, Junilistan, Feministiskt Initiativ och i någon mån miljöpartiet - kan den solkigare bilden av riksdagspartierna innebära ett lyft i opinionen.
Sannolikheten för proteströstning växer. Det ökar också risken för ett svårtolkat valutslag, utan självklar majoritet för något av blocken.
För en utomstående är det obegripligt att partiarbetare ägnar sig åt desinformation och spionage av detta slag. De möjliga vinsterna är löjligt små i förhållande till riskerna.
Socialdemokratin har varit som en öppen bok i 75 år, och likväl kunde en eller flera folkpartister inte motstå frestelsen att ta sig in på SAP:s interna nät, när det nu var möjligt.
Tillfället gör tjuven. Men atmosfären i ett parti kan också vara avgörande.
Det var inget olycksfall i arbetet att falska uppgifter om moderatledaren spreds från socialdemokraternas partihögkvarter, när hela upplägget inför valrörelsen är att hålla liv i högerspöket.
Det är ingen tillfällighet att det folkparti som lovprisar buggning på valaffischerna, som sätter medel före mål, också tjuvlyssnar på sina politiska motståndare.
Samtidigt gäller det att behålla perspektivet och betrakta varje fall för sig. Spionage på interna hemligheter är allvarligt, men desinformation är värre. Alla vet att e-post är som vykort, öppet för läsning av vem som vill, och att interna nät inom företag, organisation och partier läcker som såll.
Samtliga partier som hittills gjort sig skyldiga till övertramp har tagit kraftfullt avstånd från metoderna och de medarbetare som gått över gränsen. Detta är viktigast; alla måste tvätta sin egen byk ordentligt och offentligt. Enad front mot fuskarna i stället för maximal exploatering av motståndarens misstag.