Situationen i Irak har utvecklats i katastrofal riktning. Fyra år efter att kriget bröt ut är uppgivenheten närmast total.
När nu kriget i Irak går in på sitt femte år är den gemensamma nämnaren uppgivenhet: i Irak, i USA och i den omvärld som kunnat konstatera att alla farhågor som uttrycktes före invasionen med råge besannats.
Att leta efter ljusglimtar och framtidsoptimism känns därför bara krystat. Sanningen är att en katastrof - humanitär, ekonomisk och politisk - har ägt rum. Beslutet att med militärt våld tvinga bort Saddam Hussein måste betraktas som ett av de största utrikespolitiska misstagen sedan andra världskriget.
Den bittraste sanningen är att utvecklingen mycket väl kunde förutses. Information om riskerna fanns tillgänglig långt innan de första amerikanska attackerna sattes in den 20 mars 2003. Men den ignorerades eller vantolkades medvetet samtidigt som regeringarna i Washington och London gjorde sitt yttersta för att suggerera fram ett hot som aldrig existerade.
Tyrannen i Bagdad var avskyvärd men inte i stånd att åter attackera sina grannar och hade heller inte för avsikt att göra det. Han saknade vapen och motiv. Han var inställd på att säkra sin makt och inget annat. I praktiken var han oskadliggjord och satt i karantän.
Man gör klokt i att erinra sig dessa grundläggande fakta mot bakgrund av den debatt som förs om ett krig som visserligen gått illa men fortfarande rättfärdigas. Tiotusentals civila dödsoffer, över tre tusen döda amerikaner och miljoner irakier på flykt beror på dålig organisation och klantig handläggning, inte avsaknad av politiskt omdöme. Bristen på massförstörelsevapen viftas bort som oväsentlig. Att länken mellan Saddam Hussein och Usama bin Ladin aldrig existerade betraktas som en petitess. Det avgörande är att George W Bush och Tony Blair stod upp mot en diktator och försvarade demokratiska värderingar. Det legitimerar invasionen.
Men att kriget håller på att förloras kan inte skyllas på det ena eller det andra misstaget och den ena eller den andra personen. Kriget var förlorat från första stund eftersom det byggde på falska förutsättningar. Även om den irakiska regimen verkligen hade utgjort ett akut hot och en konfrontation ansetts ofrånkomlig skulle villkoren för de långsiktiga målen med invasionen ha varit ytterst svåra att uppnå. Men just det lögnaktiga och olagliga sättet som USA och Storbritannien drev igenom sin vilja på får nu president Bush och premiärminister Blair betala dyrt för. De är i dag politiskt isolerade och misstrodda i omvärlden och bland sina egna väljare.
Medan USA gör ett sista förtvivlat försök att stabilisera Bagdad planerar samtidigt kongressen för ett tillbakadragande av amerikansk trupp under 2008. Det bidrar knappast till att höja humöret bland redan demoraliserade soldater.
Oändligt värre är utsikterna för irakierna som dragits ned i en malström av oförsonligt våld och hat. Amerikanska politiker som nyligen höll flammande tal om USA:s skyldighet att kämpa för frihet hävdar nu otåligt att irakierna själva måste ta ansvar för sin egen framtid. Vad de egentligen menar är att de har gett upp.
Men ett återtåg innebär inte att Irak upphör som problem. Risken är snarast den motsatta. Att ett inbördeskrig i full skala bryter ut och att den regionala instabiliteten ökar. Scenariot är minst sagt obehagligt men inte överraskande. Det fanns också med som en fullt tänkbar eventualitet när George W Bush och Tony Blair valde mellan krig och fred. För fyra år sedan valde de fel.