Aldrig har en svensk statsminister och hans regering fått en så skarp kritik som den Katastrofkommissionen delade ut i direktsändning. Statsministern är skyldig oss en utförlig förklaring. Den "försökspudel" han sände fram i tisdags i form av en krisanalysgrupp i statsrådsbredningen duger inte.
Ett välkommet brott med den tradition som säger att obehagliga saker ska begravas i en utredning som sedan i bästa fall talar om "systemfel". Så alltså icke den kommission som fick uppdraget att för medborgarnas räkning ta reda på vad som gjordes och inte gjordes sedan en tsunami förhärjat kusterna runt Indiska oceanen den 26 december 2004.
Huvudintrycket är:
En statsminister som skytt allt vad krisorganisation heter.
En ledning i utrikesdepartementet som haft en tillbakalutad hållning till det mesta.
Statsminister Göran Persson hade när tsunamin inträffade haft drygt åtta år i ämbetet.
Överraskande och förödande ting hade skett, frågan om svensk krisberedskap hade utretts, förslag hade framlagts men statsministern hade framhärdat i föreställningen att intet kunde ske som inte hans regering och landets myndigheter skulle kunna reda upp på sedvanligt sätt.
Den hållningen är för att använda det stillsamma diplomatspråket förvånande. För oss medborgare är det skrämmande, ja, djupt oroande. För ett antal av oss betydde det onödig smärta, ilska och oro under dagarna runt förra årsskiftet.
Statsministern är skyldig oss en utförlig förklaring. Den "försökspudel" han sände fram i tisdags i form av en krisanalysgrupp i statsrådsbredningen duger inte.
Underlig är också den bild av utrikesdepartementets ledning som kommissionen ger.
Kontaktlöshet, regeltrohet utöver det rimliga, senfärdighet en absolut brist på politisk fingertoppskänsla. När vi sedan får veta att försvarsdepartementet avskaffat sin jour men att den upprätthållits på enskilt initiativ av en tjänsteman blir bilden av en likgitig och ointressad regering fullständig.
Katastrofkommissionen tillsattes i samförstånd mellan regering och opposition. Dess ordförande blev en högt uppsatt statstjänsteman, hovrättspresidenten Johan Hirschfeldt, och frågetecken kunde sättas för att alla medlemmar verkligen stod fria. Men kommissionen levde upp till kraven, misstron var ogrundad.
Nu vet vi alltså att regeringen och dess högste chef inte precis sätter skyddet mot det oväntade och farliga högt. Detta bör rimligen får politiska konsekvenser. Länge har socialdemokrater levt på tilliten till just deras förmåga att styra landet.
Nu har kommissionen befriat oss från den vanföreställningen. Socialdemokraterna har blivit så säkra i regeringssadeln att de tycker sig kunna strunta i ett och annat, beredskapen till exempel.