Vårdnadsbidraget infördes av den borgerliga regeringen, trots att det motverkar arbetslinjen och utmanar jämställdhet. Erfarenheterna hittills talar för att slopa systemet.
Nu när det snart har gått ett och ett halvt år sedan vårdnadsbidraget infördes finns ett par slutsatser att dra. Som att det näppeligen fick horder av kvinnor som vill utnyttja systemet. Nyttjandegraden förefaller mycket låg, även om det ännu saknas någon nationell statistik om hur många som valt att stanna hemma. De siffror som finns samlade hos Statistiska centralbyrån visar bara kommunernas utgifter för reformen under det första halvåret, alltså hösten 2008. Blott sex kommuner hade utgifter på en miljon kronor eller mer. Kommunerna visar sinsemellan stora variationer som inte låter sig förklaras med invånarantal, snarare med social struktur. Och det är inte miljonärshemmafruar pengarna i första hand går till.
I Danderyd med 30.000 invånare finns denna månad tolv personer som beviljats vårdnadsbidrag. I Rinkeby-Kista, där det bor 46.000 personer, är det nio gånger fler, ungefär 100. Och pengarna går i huvudsak till Rinkeby-Husby, de områden där inkomsterna är lägst och arbetslösheten hög. Det berättar verksamhetschefen Gunilla Davidsson.
Få personer – men är det också fel personer? Från socialminister Göran Hägglunds kansli meddelas att graden av succé inte avgörs av hur många vårdnadsbidrag som betalas ut. Om det så bara är en familj som kunnat vara hemma längre har reformen tjänat sitt syfte. Tendensen att det i hög grad är invandrarkvinnor med svag anknytning till arbetsmarknaden som väljer att stanna hemma är enligt socialministerns pressekretare inget problem.
Och det är klart, finns bidraget där, kan man förstås inte reservera det för etniska svenskar eller personer där riskerna med att stanna hemma ett par extra år är marginella. Men nog torde man vara åtminstone något bekymrad över utfallet. Kanske mer för barnens än för mödrarnas skull.
Att vårdnadsbidraget bara kan tas ut till tre års ålder, innebär inte nödvändigtvis att barnen då börjar i förskolan. Finns yngre syskon kan hemmatillvaron rulla på ända till skolåldern. De barn som då levt i en helt igenom icke-svensktalande miljö är dåligt rustade för skolstarten. Först och främst för att de inte har språket, men också för att de gått miste om mycket av den pedagogik och det sociala samspel som barn också får i förskolan.
Det går att rikta invändningar mot resonemanget ovan. Som att barnen på förskolor i invandrartäta förorter inte ges så värst goda chanser att öva på svenska heller, eller att hemmavarande barn inte nödvändigtvis är liktydigt med isolering. Om man lever i en kultur med hemmafruar får barnen ändå en chans att träffa andra barn. Och att mödrarna kanske skulle varit hemma ändå – även utan vårdnadsbidrag.
Men sannolikheten att ett barn får använda svenska språket är i alla fall större om det går i förskolan än om det är hemma med en mamma som har ett annat modersmål. Kanske skulle mödrarna varit hemma ändå, men frågan är: Om hemmavaron nu ger barnen en sämre start i livet, är det någonting som ska subventioneras? Vad människor väljer att göra är en sak, vilket beteende man använder skattemedel för att stimulera är en helt annan.
I Göteborg har antalet vårdnadsbidrag fördubblats från 141 under första månaden till 290 beviljade ersättningar i dag. Blygsamma siffror alltjämt, men de visar att människor väljer utifrån det som finns att välja på, och att ett höjt bidrag antagligen skulle få ännu fler att välja att stanna hemma längre.
Vårdnadsbidraget som princip utmanar arbetslinjen. Det utmanar jämställdheten eftersom den som får bidraget gör sig beroende av den andra förälderns förvärvsinkomster. Och i praktiken utmanar det integrationen.
Tre skäl som vart och ett för sig räcker för att argumentera för att vårdnadsbidraget ska avskaffas.